arbetstitel: och vi fortsatte att göra någonting rörande #1

sorry this appendix got away on me.

 

Jag har inte läst På spaning efter den tid som flytt, men jag har läst den kanadensiska poeten Anne Carsons nyskrivna fragmenttext om karaktären Albertine som jag tror är med i Prousts romansvit, eller jag vet det, men jag orkar inte googla och Carson kan faktiskt också ljuga. Jag hoppas nästan att Carson inte heller läst Proust. Det vore kul rent objektivt. Men det är inte det som är poängen här. Inte heller att Albertine sover på 19 % av de sidor där hon medverkar.

 

I ett appendix till texten om Albertine, som för övrigt heter The Albertine Workout, så skriver Carson: this appendix got away on me. Sorry this appendix got away on me. Hon ber om ursäkt för att ett fristående tillägg till huvudtexten, ett tillägg som för övrigt handlar om slaveri (Carson stör sig på Prousts användning av uttrycket ”heavy slave”), har sprungit iväg med henne. Att tillägget som i sig självt kan ses som överkurs har tagit en annan riktning, rusat bort från sin egen intention i egenskap av någonting förklarande utöver. I egenskap av bonusmaterial. Rusat bort förvirrat, upphetsat. Eller typ så. Jag är ingen översättare. Jag kanske förvränger. Eller: det gör jag. Men det är inte det som är poängen.

 

Mitt projekt ska kanske bestå av bara bonusmaterial och ingenting annat. 

 

Alla är översättare. Alla är journalister. Det där sista skrev jag i en tidig dikt en gång. Vad är en tidig dikt? Kontrollera ordformen skrev, om ett substantiv styrs av ”det där” bör det stå i bestämd form. Skrevet. Noll poäng.

 

Words synonymförslag ger bara blindtarmsrelaterade synonymförslag till ordet ”appendix”. Angående ordet synonymförslag säger Word ”inga synonymer”. Jag var inte helt hundra på vad appendix betydde innan jag började den här texten, men det är inte poängen. Jag är dock relativt säker på att mitt projekt ska byggas av maskformiga bihang. Som liksom skriks eller tvärtom. Utmaningen ligger i laddningen av dessa blindtarmar. Utmaningen ligger i att skära bort rätt.      

 

Carson skriver sorry. Jag vet inte vad som hände. Jag rycktes med i ett resonemang. Det gick så jävla fort. Jag är så jävla smart. Vad göra med en hjärna som min. Så vill jag att det ska bli i mitt projekt. Det är en sorts intention. Jag tror det. Eller. Alltså inte det där sista. Inte ”Jag är så jävla smart”. Inte hjärngrejen. Men, jag kommer också att be om ursäkt. Och jag ska göra det från början. Och ingen ska bry sig. Och jag ska göra det när allt är försent. Det är fortfarande inte poängen.

 

I ett mail skriver jag att jag skriver på ett större projekt där jag försöker utnyttja koncentrationssvårighetens inkluderande poetik och ironins politiska potential. Jag vet nästan vad det betyder. Jag tänker kring det. Och på misslyckandet. Jag tänker på Eurydike. Ansvar och hyckleri. Jag ljuger eftersom jag inte har börjat skriva. Mailet har inget ämne, men jag skickar det ändå. Just att skicka sådana mail, utan ämnen, är för övrigt en del av ett livslångt konstprojekt som jag sysslar med lite vid sidan av. Men det är inte poängen. Det är livslångt, men jag har satt en personlig deadline till nästa års vårsalong. Vilket kan låta motsägelsefullt eller suicidalt.

 

I min mobil skriver jag: inslag av minnesarbete, inslag av sorgearbete, allt är det förra, allt är det senare. I ett till mail skriver jag: antagligen. Jag skriver först antagligen. Sen: det är som trasiga skärvor av språk, naiva fragment – potentiellt sorgligt snedstreck patetiskt. Jag älskar Christina Ouzounidis snedstreck och deras innebörd. ”Snedstreck markerar var nästföljande röst börjar tala så att rösterna flätas samman.” Jag vill också fläta samman, men det är inte poängen. Elaka nyanser är inte poängen. Kören som bedövar är inte poängen. Walter Benjamin skriver: idéer är relaterade till ting som stjärnbilder är till stjärnor. Jag har ingen aning om vem det är. Iman sa det till mig. Att jag skulle sno det till min text. Det är inte poängen. Men det kommer att stjälas. Frågan är vad. Frågan är hur. Det är mycket allvarliga frågor. Vilkas röster som ska flätas. I vilket syfte.  

 

Jag ska krypa till korset. Upp över öronen. In genom någonting som är mycket specifikt, men en smula hemligt. Jag vet inte var korset ligger någonstans. Den erotiska känslan av ingen identitet måste problematiseras, eller hur Duras? Vem är jag? Trösklar ska inverteras. Navelskåderiet ska vändas ut och in i jakten på något som betyder något annat utan att det blir övertydligt köttslig poesi. Det är inte poängen. Inte upprepningen. Negationen. Fragmentet. Den omvända rörelsen. Självgodheten. Det ska kännas hela tiden som att det rasar. Men samtidigt som att det kan rasa precis när som helst. Det handlar fortfarande om omöjligheter och att våga skära bort det narcissistiska självhatet. Från min sida. Från språket. Att osäkra. Munhåletak kan skrivas gom. Och så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där. Några bevingade ord vilket är på tiden. Det handlar fortfarande om rastlöshet och att balansera. Om att applådera och infiltrera. Det är inte poängen. När jag liknade internhumorn med en nationalism som eskalerat så var det en grotesk mening, en felaktig: nationalismen är redan eskalerad till sin spets i sekunden som den uppstår. Erik Helmerson drar liberala riff som är roliga och får alla meningsmotståndare att skratta – det är inte poängen. Jag stavar alltid hans efternamn med ett S för mycket. I andra sammanhang är jag för inkonsekvens. Sting vill att barn ska arbeta och göra rätt för sig precis som alla andra. Inte poängen. Att buga känns så gammaldags och glitter i ögonen. Sticka hål, sticka hål, sticka hål. Eller: jag säger så som jag brukade säga när jag gick i lekskolan och parafraserade Sapfo: stå som en kamratstödjare mitt emot mig och sträck ut skönheten i dina ögon. Förlåt, det där var en lögn. Jag har aldrig gått i någonting som kallas lekskola, jag är inte typ 70 år. Det är inte poängen.

 

Jag ber om ursäkt för att denna blindtarm om Carsons appendix som från början skrevs med intentionen att presentera mitt projekt – jag ber om ursäkt för att det sprang iväg med mig. Sorry. Jag fick ett mail från en författare som ville att jag skulle uppmärksamma hans nya ordstäv på det ena eller det andra sättet. Jag står fortfarande i valet och kvalet: vad ska jag välja? Det ena eller det andra sättet. Hans nya ordstäv var samlade i en bok som hette nya ordstäv. Jag trivs förrädiskt bra här, i valet och kvalet. Hur parasitera rätt. Hur presentera ett facit fyllt av fel. Jag vill springa iväg med en läsare, eller ett dussin. Vad är ett dussin? Arbetstiteln är ändrad, från Att ligga sked med Fredrik Nyberg, en avhandling till och vi fortsatte att göra någonting rörande.

 

Detta är en tidig rad, vad är en tidig rad? Du säger: blodsocker i mig. Inget garanterar att det kommer finnas kvar.