arbetstitel: och vi fortsatte att göra någonting rörande #3

"To come face to face with chaos, with my own failure or a form of death" / nästan ömsint mot misslyckandet; att tappa räkningen   

 

Jag har svårt att fokusera. När jag läser Kathy Ackers essä Bodies of Work, en essä som jag uppskattar mycket (ja som jag uppskattar så pass mycket som jag tror att jag ens är kapabel till att uppskatta en essä), så måste jag ändå göra små avbrott för att titta upp någonting på internet. För att titta upp ingenting på internet. Jag vet inte exakt varför jag måste det. Sen måste jag gå tillbaks och läsa en mening en gång till. Vilket inte garanterar förståelse. Finns det något som garanterar förståelse? Måste är så definitivt. Är är så definitivt.

 

Det händer ofta när jag läser att meningen som jag läser försvinner för jag tänker när jag läser, jag räknar inte när jag läser. Eller det gör jag också ibland. Nu menar jag läsning i allmänhet. Det händer att jag bläddrar fram lite frenetiskt för att se hur långt jag har kvar av ett kapitel, till exempel. Det händer rätt ofta. Det spelar ingen roll hur bra boken är. Jag kan inte låta bli. Det är så jag läser. Det är lite pinsamt. Som om det viktigaste är att läsa ut, att gå i mål. Att lyckas. Som om det viktigaste vore att lyckas. Att göra det snabbt.   

 

Kathy Acker skriver att bodybuilding kan sägas handla om ingenting utom misslyckandet. En kroppsbyggare arbetar alltid kring misslyckandet. Försöker försiktigt föra muskeln mot misslyckandet. Det är väldigt fint att någonting måste värmas upp innan det kan föras, nästan ömsint mot misslyckandet. Det är väldigt fint att någonting är muskeln. Det är så löjligt att detta tilltalar mig så mycket, tänker jag. Att jag nästan blir rörd. För att det är förutsägbart och falskt på något vis. Jag har intalat mig själv att jag är intresserad av misslyckandet som en sorts poetik innan, intalat mig och andra, men jag inser ju att den övertygelsen är djupt motsägelsefull. Lite feg. Om man påstår att misslyckandet är det man eftersträvar i textarbetet så blir ju precis allt en succé i relation till det påståendet. Moment 22 är så osexiga och daterade.  

 

Fråga: kan man intala andra eller uttala sig själv för att krysta sig ur en sorts tjatighet? Nej det kan man inte.

 

Kathy Acker behandlar repetitionen, men det tråkar ut mig. Så jag repeterar det jag hakar upp mig på här, det som rör mig på grund av det tröttsamma fenomenet vi kallar ”att relatera”. Det är så löjligt att misslyckandet tilltalar mig. Begränsningar, till exempel. Ramar och koncept. Jag behöver dessa i mitt skrivande, som material. Jag behöver dem, för att utnyttja dem, gå utanför dem, bryta dem, det vill säga misslyckas. Det vill säga lyckas. Jag tänker att Kathy Acker inte behöver stanna i att nedbrytningen, det vill säga uppbyggningen, av muskelmassa handlar om att misslyckas. Eftersom projektet lyckas när muskeln sväller. Men jag vet inte. Så där kan man ju hålla på hur länge som helst. Moment 22 är så osexiga och daterade. Repetition tråkar ut. Men: nedbrytningen som blir uppbyggningen. Jag tycker den rörelsen är så spännande. Att något kollapsar, reser sig, starkare. Det är ingen originell bild. Och det är kanske inte en sann bild heller. Men det är en spännande bild, tydligen. Eller jag skrev att det var en rörelse.  

 

Jag försöker göra 200 situps varje dag. Varje dag som jag befinner mig hemma i min lägenhet (det är inte min lägenhet). Och 75 armhävningar. I den ordningen. Jag brukar motivera mig med att jag ändå ska duscha. Att jag ska göra 200 situps och 75 armhävningar innan jag får duscha. För jag måste ändå duscha varje dag. Därför gör jag 200 situps och 75 armhävningar. Jag har inget att förlora. Det är en blandning av relativt ångestladdad tvångstanke och någon sorts dåligt samvete. Det är min träning och något jag gör.

 

När jag gör detta så räknar jag, såklart. Men jag tänker också. Samtidigt. Jag kanske lyssnar på radio. Ligger med fötterna inkilade under sekretären som ett sorts hävstångsfusk. En röst kanske talar om tidzoner. Eller en gala. Jag kanske börjar tänka på ett tacktal. Hur jag ska formulera ett tacktal. Varför jag ska formulera ett tacktal. Jag tappar alltså räkningen. Jag kommer på mig själv med att tappa räkningen. Då måste jag alltid börja om. Ibland glömmer jag också att andas. Då måste jag börja andas.

 

Jag tror att det är en liknande punkt som jag söker nu när jag skriver mitt projekt, och vi fortsatte att göra någonting rörande. Ögonblicket där räkningen tappas. Men för att det ens ska vara möjligt så måste räkningen inledas. Och det är där jag har en chans att styra. Och det måste jag göra för att det ska vara försvarbart. Textarbetet. Om jag ställer upp två, tre parallella fraser och karaktärer och rader, fraser och karaktärer och rader som jag väljer med några teman i åtanke, teman som jag vill att min text ska behandla, och sen börjar repetera dessa fraser och karaktärer och rader över sidorna så kommer jag till slut till en liknande punkt. Som ligger nära den när jag tappar räkningen. Det kommer andra tankar som triggas av den så kallade räkningen, det vill säga repetitionen av fraser och karaktärer och rader, men också från det jag hittar när jag på grund av koncentrationssvårigheter kollar upp ”ingenting” på internet, eller från det jag lyssnar på (för jag kan aldrig arbeta i tystnad) eller bara tankar som dyker upp från någon helt annanstans. För det är svårt att inte tänka. Och då blir det text, då misslyckas jag, då uppstår material. Först därefter kan jag redigera. Och förhoppningsvis misslyckas på riktigt.


 *


Skillnaden från när jag gör situps och armhävningar och tappar räkningen är att jag försöker stanna i det ögonblicket så länge som möjligt när jag skriver, utan att bli medveten om att jag tappat räkningen. Jag får helst inte börja om. Jag får helst inte börja andas. 

 

Jag har en annan tvångstanke när det kommer till situpsen och armhävningarna. Jag måste inte bara göra 200 och 75 (i den ordningen), när jag nått 200 och 75 så måste jag fortsätta. Jag intalar mig själv att jag inte måste det, men jag måste det. För den bonusen som det innebär att göra några extra repetitioner, något som är utöver, tillståndet där varje ny repetition är onödig och fantastisk, gör att jag känner mig euforiskt jävla duktig.


(Drömmen är att tappa räkningen omgiven av onödiga repetitioner.)