arbetstitel: och vi fortsatte att göra någonting rörande #2: [den erotiska känslan av material]

Projektet jag skriver på har en framsida. Där står det redan ”den erotiska känslan av material”. Det står inom parentes, en sån där parentes med lite speciella klamrar eller vad det heter. De som är sådär kantiga, inte runda. Ni fattar. Jag råkade trycka fel och det blev en sån parentes.

 

Jag tog en påse som innehöll pjäser och tärningar. Det talar sitt tydliga språk. Jag älskar slumpen. Min text älskar slumpen. Den tar inte ansvar för någonting. Det blir som det blir. Det stämmer väl rätt bra. Jag får mina infall. De flesta överlever inte.

 

Jag tog en påse som innehöll pjäser och tärningar. Det talar sitt tydliga språk. Jag älskar spelet. Att planera allting in i minsta detalj. Min text instämmer. Är det någon som ska ställas mot väggen så är det jag. Min text tar ansvar för allt. Det är en spelregel.

 

Om den här påsen som innehåller pjäser och tärningar inte är mitt material, vilket för övrigt är ett resonemang som jag har svårt att köpa, så är Erik Helmerson mitt material.

 

Det gäller att finna ett genialt koncept, ett unikt koncept som skriver sig självt. Det gäller att finna det konceptet så att man kan strunta i det helt och hållet. Dessa två meningar blev mitt material alldeles nyss när jag publicerade dem på twitter. 

 

Alfabetet är mitt material. Här är alfabetet: s p r å k m a t e r i a l i s t.

 

Om påsen med tärningar och pjäser är mitt material så talar det sitt tydliga språk. Jag får stå över ett kast. Texten är tom.

 

Om påsen med tärningar och pjäser är mitt material så talar det sitt tydliga språk. Ett steg fram, två steg bak. Min text är inverterad.

 

Om påsen med tärningar och pjäser inte är mitt material, vilket av allmänheten måste ses som relativt troligt, så är Fältöversten mitt material.

 

Jag köpte några vykort. Motiven på vykorten var statyer. Olika statyers ansikten. Jag satte upp vykorten runt min arbetsplats. Tapetserade med vykort. Jag använde häftmassa. Än så länge så säger statyerna mig ingenting, men texten verkar fatta.

 

Om påsen med tärningar och pjäser är mitt material så talar det sitt tydliga språk. Jag förlorar. Texten är en dålig förlorare. Jag vinner. Texten kan inte hantera det heller.