ELIS LITTERATURENKÄT: MALIN AXELSSON

Det känns inte som en slump att Malin Axelsson är intresserad av det övernaturliga!? För ett år sen kändes det som att hennes Anropa var överallt, och den konspiratoriskt lagda (jag) skulle vilja påstå att tjugohundrafemtons kanske bästa roman skrek från framtiden! Det var Alejandro Leiva Wengers litteraturenkät (en modern klassiker) där han svarade ”Anropa av Malin Axelsson! Ges ut 2016!” på frågan om det bästa han läst i år, och ”Anropa av Malin Axelsson!” på frågan om det bästa han läst i sitt liv. (Som vi saknat och inspirerats och urholkats själsligen av those utropstecken.) Sen kom ett pricksäkert, obehagligt, gäckande, kristallklart, stenhårt, asroligt, krängande utdrag ur manuset i CLP:s entreprenörnummer (en modern klassiker). Där fanns äcklet Allans, av Baby smyginspelade, monolog. Lite för mycket samtid. Smärtsamt perfekt. Mansplaining härskarteknik förminskande deluxe. En gestaltad passiv aggressivitet vars passitivitet var satt inom enorm parentes. Där fanns apornas krävande dysfunktioner. Utochinvändandet på priviliegier. Hotellet, jaget, magin. Myten kring denna roman var så spunnen i min hjärna, suget så stort. Sen kom ett till utdrag! Herregud! Eller: jag insåg långt efteråt att detta utdrag kommit tidigare, jag hade bara missat det! Missat att det var samma Malin Axelsson, samma Anropa! Hur många Malin Axelsson kan det finnas liksom! Hur många Anropa!? Men seriöst: vad många utdrag det kom av denna roman och vad hemligt och spännande det kändes!? I Ett lysande namn nr 25 tema luft fanns en kompakt passage där jaget är 11 år och flyger. En skitbra levitationsscen enligt konstens alla regler. Malin Axelsson beskrev sig själv med orden: Spiritism, Kallocain, telepati, Cocteau Twins, förälskelse, virtuella glasögon, Most Innocent Kitten Alive, abduktioner, Le Chat Noir, femme-inism, dérive.

 

Jag la ihop det jag visste till något jag med barnslig envishet kallade "ekvation": Anropa kommer tänja på språket. Det är en roman. Den innehåller ett jag som bor på hotell. Den innehåller ett gäng apor. Den gestaltar ett patriarkat på ett sylvasst vis. Det är en sjuk flanörroman (det kunde jag inte veta då, men jag hade det på känn, jag svär!) När jaget var barn kunde jaget flyga. Jaget är såklart författare. Författaren kunde flyga, som barn. Och så vidare! Sen gick typ ett år, romanprojektet blev en utgiven roman (och slutade va projekt!? frågar åt en kompis) och den var oerhört bra och jag mailade Malin Axelsson och hon svarade och hon fyllde i en enkät och såhär ser den ut när jag sprider den i mina egna kanaler och om ni gillar "Elis litteraturenkät" kan ni kanske bjuda mig på en öl:       


Därför skriver jag (när jag vet att jag kommer behöva svara på frågan om ”varför jag skriver”): På grund av klassisk betingning.

 

Ungefär såhär disciplinerad är jag i mitt skrivande: Rituellt.

 

Det här saknar jag i det svenska litteraturklimatet: Telepati.

 

Finns det litterära ”genimyter” som är befogade att odla? Ja, myten om författare som skriver med mediala krafter eller författar sina verk påverkade av övernaturliga upplevelser. Jag tänker på de skribenter som genom till exempel trance eller hypnos kanaliserar ord från andra sidan eller tar emot meddelanden från okända dimensioner. Det är värt att till en viss gräns odla dessa myter därför att de väcker frågor om det mest gåtfulla inom och utom oss.

 

Om jag fick uppdraget att spökskriva en visdom till en lyckokaka (ämnad för mig själv) så skulle jag skriva: En dröm du har kommer att besannas.

 

Snille eller smak? Motivera! Smakennougattryffel, därför att det är så smarrigt.

 

Det här vill jag säga till litteraturvärlden sekunderna innan jag somnar: God natt litteraturvärlden, vilka ni än är, det är trångt med er i min säng men komsi koms.

 

Det här vill jag säga sekunderna efter att jag vaknat: God morgon, där är ni ju igen, kom så går vi till jobbet, okej vill ni ha frukost först, kom då, ta på er kalsongerna och trosorna, jag ska bara, okej, får ni plats vid bordet då, vem vill ha kaffe, med eller utan mjölk, ja det finns te, kaffe, en två tre fyra fem – vem är du där? Tillhör du litteraturvärlden? Inte? Men hur hamnade du här då, vem fan är du? Vadå kompis, vems då jävla kompis? Stick! DET HÄR ÄR LITTERATURVÄRLDEN!

 

Bästa jag läst i år: Närkontakt av Whitley Strieber. En 1980-talsklassiker. Strieber hävdar än i dag att detta är en sann historia om hur han blev bortförd av utomjordingar. Mycket av materialet är framtaget genom hypnos.

 

Bästa jag läst i mitt liv: Virginia Woolfs samlade författarskap.

 

Vad är relevant litteraturkritik? Kritik som vågar gå emot etablerade läsningar.

 

Känslor inför ”recensionsdagen”: 

 

Favoritpoeter/författare just nu: H.P. Lovecraft, Alejandra Pizarnik.

 

Litterära förebilder: Kathy Acker, Mare Kandre, Virginia Woolf, Gertrude Stein, Ursula K. Le Guin, Simone de Beauvoir, Lautréamont.

 

Poesins största utmaning: Poesin.

 

Är allt poesi? Nej, därför att enligt wikipedia är ju poesi ”konsten att skriva poem; litterära verk avsedda att läsas eller reciteras. Poesi kallas också skaldekonst, lyrikdikt och verseller, föråldrat, att kväda (kväden).Poesi eller vers är, till skillnad från prosa, skrift eller tal, bundet av till exempel versmått, rim eller bara uppställningen av ord. Där prosa försöker övertyga på ett innehållsmässigt plan försöker poesi övertyga på ett formellt. Det finns också former av poesi som är helt improviserad och spontan; till exempel automatisk skrift inom surrealism. Avsikten är då att släppa ut känslor och drömmar ’direkt ur hjärtat’ utan att låta intellektet filtrera innehållet.”

 

Bästa titeln (någonsin): Spion i kärlekens hus.

 

Vilken författare, levande eller död, skulle jag ha helst ha en kontinuerlig, livslång mailväxling med? Varför? Roberto Bolaño, på grund av det oavbrutna associativa fantasiflödet.

 

Mest underskattade litterära genre: Automatisk skrift.

 

Min finaste mening: Jag ville så gärna men världen är galen galen.

 

Ett poetiskt samarbete jag skulle vilja läsa en 500 sidor lång kollektivskriven diktsamling av: Smurfarna, mupparna och fragglarna.

 

Några ord om litteraturens politiska potential: Innehåll är inte allt, språk och form är politik.

 

Litteraturens framtid tillhör: Ockultismen.

 

Sista ordet: Utimitet.