Every name in history is I. – Hanni Kamaly

Every name in history is I. – Hanni Kamaly

9. - 23. January 2016, KHM Gallery

Det finns ingen överdriven smärta i hur stängerna blir pelare blir fötter i mitt huvud, omförhandlingen – den första impulsen – förvandlingen, jag tittar på Hanni Kamalys verk (skulpturer på bilder i min mailkorg), de forcerar, tvingar fram en… själlös humaniseringsprocess, en reflex inför objekten, fjättrat svart och silver, det som är i kontakt med jorden som är golvet sticker inte ut, jag är fel person om man vill diskutera material, det krampaktiga tillståndet öppnar alltid upp för en sorts njutning, den behöver inte fungera mekaniskt, njutningen, och full förståelse är en liten död, ett sjukt anspråk, vi ska inte trivialisera lilla döden nu – jag ska inte göra det – men skulpturerna vänder ingen ryggen, att torna upp sig mot ett tak, en människa, ett fort, våldet när vi rör oss, när vi pratar och ritar, när vi dansar med ögonen, det som slår ut mellan det som byggts upp, det som formats av två medvetna händer, våldet i luften mellan objekten, placeringen, är det kanske den godtyckliga godhetens onda blommor som slår ut och dör.

Svart. Jag ser videon,att inte kunna göra om och göra rätt, att språket urvattnas och förgör om vartannat (jag tänker på Victor Klemperer), att spotta i levande ansikten med leende målade läppar, leende vita tänder, bödlarnas smilband med företräde och formulering intakt, att fortsätta le mot alla kameror, att de inte slutar le; de måste le, de känner till kontrasten, alla känner till det rasistiska förtrycket, så måste det vara, deras lek: en förkroppsligad historielöshet, det är medvetet, de ler av lycka och ursäkter har aldrig existerat, de känner till kontrasten, de har alla andra namn imorgon och igår, som de vill, tystnaden accentuerar vad vi bara kan döpa till det hemska, vi ser ju hur de larmar och har sig, ser alla ljud, de ska dränkas av sin egen ignorans, det är otillräckligt.

Våldet när vi rör oss, betraktarna, besökarna, jag bygger det här på bristfällig information, det minskar inte när vi stannar upp, fryser, fokuserar, allt handlar om förutsättningar och konsekvenser, att se sig själv, som Jean Genet, den ömmaste av ironier är det största av svek, det uppstår en sorts enkel brutalism i dessa konstverk, en obeveklighet i objekten, det är som en avskalad sång reser sig i rummen, trots att jag inte är där, i galleriet, jag är här, det vibrerar, blir en taktil upplevelse, det sprider sig, gränser förstärks, ”vi älskar trösklar”, så skrev jag i en dikt en gång, ”vi” var makten som var alldeles för diffus, anonym, smärtan får inte bli helig när den inte finns, att ge mening är att ritualisera, det är att välja bort, det går inte att bortse från övergrepp när övergrepp finns, allt är alltid akut, men gråskalan är enorm, det är inte säkert att du är det du som är tilltalad nu, men alla måste konfronteras.   

Jag är fel person att skriva om material, så jag kallar det variationer av kött, jag tittar på skulpturerna, på de korniga mobilbilderna som Hanni Kamaly mailat, jag förflyttar min kropp i ett hyckleriets blaserade experiment, jag fabricerar och leker med konceptet ”identitet” utan insats (jag blundar), på en bild skymtar jag kanske konstnärens spegelbild i ett fönster, det är säkert ett misstag, jag laddar det med mening, alla misstag betyder något och skulpturerna sträcker ut sig som makabra band av stål och silke, den skönheten; en farlig skönhet, jag tänker på insekter, spindlar såklart, på mödrar, Medusas ormar (en frisyr), jag tänker på mode, men mest tänker jag på människor, genealogier, kroppar som stelnat, stenats, jag tänker på objekten, att ta upp plats på ett vis som är extremt ödmjukt men också motsägelsefullt; skulpturerna sträcker ju ut sig i rummen, men ytan som ockuperas på bekostnad av till exempel människa som rör sig (besökaren, betraktaren) är obetydlig, den visuella platsen ofrånkomlig och allomfattande, som ett dåligt, vackert samvete, en utmärglad figurin brer ut det dåliga samvetet som fett margarin över ögat, det går inte att blunda sig igenom, skulpturen i rummet exkluderar ingen, tar ingens plats, men skriker trots allt av en uppmärksamhetstörst som är självklar, som utesluter många om vi bortser från den fysiska aspekten, kroppen, vi får aldrig bortse från den smärtan.

Att namnge, den ritualen, namn som godtyckliga sjok eller självuppfyllande profetior, sågtandade sagor, namn som historien och framtiden, namn som generalisering eller fastnaglad precision, Gabriel Itkes-Sznap skriver ”jag väljer ut era förnamn / från väggen av förnamn”, alla har ett namn och alla namn är ett jag och det är en grotesk insikt om den dras till sin spets för den avtäcker så mycket ondska, enfald, en cirkel, lidande, svepande gester, vi blir mimare som avsöndrar svetten i rummet, som härmas, jag tänker på grimaser, på rösterna, gör inte så där med ansiktet, du kanske fastnar, någon kanske sa detta, konstnären kanske smakade på orden, kanske fungerade det performativt.     

”Det ene bildet med noe neon-orange i en påse. Påsen skal inte være der (skyddar bara just nu) och det neon-orange er en liv-vest (life-jacket)”, skriver Hanni Kamaly i ett mail, jag försöker se den där flytvästen utan skyddet, utan påsen, det uppstår en kongenial effekt, de smala benen som bär upp symbolen, bilden för utsatthet och frälsning i samma andetag, de smala benen som spastiska pelare, en förtvinad piedestal, fixerad, flykten i museirummet, den frysta mekaniken drar undan mattan; det blir en kolonial effekt, en plastpåse ska rädda en flytväst, flytvästen ska rädda en människa, varför behövs den, varför ställs den ut.

Heart of Dark. Jag ser videon, en man vars mun, vars paniska mun är tystad, hans repliker sipprar fram som genom gelatin, ett membran, motsatsen till nyckfull censur, en meningslös rättvisa, en människa är bortklippt, förbizoomad, en pojke som i originalet rånas på sitt namn, som i originalet klistras på en egoism, ”Where’s your mother, Charlie?”, ”Smile!”, det här är sannare, den stympade versionen, det slutar med en mun som sluter sig kring hans fingrar, vassa tänder, sen svart, ännu en hämnd, ett hjärtas hämnd, iscensatt, att bita sitt namn tillbaks.

Det gör något med skulpturen när gravitationen införlivas, när objektet hängs i kedjor, det händer något när skulpturen står upp, på egna ben, eller i alla fall signalerar den illusionen (kött och blod), ben som sträcker ut sig genom dörrar, frysta i flykten, jag tror att vi måste förhålla oss till dem som vore de ben, det kan vara en övning, där vi försöker smälta.   

Det finns något ömt varsamt med taggarna i en av Hanni Kamalys skulpturer, ryggradsauran, det gyllene organet, ett subtilt spel, en rasande samklang, när väggen bakom fylls av mörkrets hjärta blir eftertanken kring objektens vittnesmål och klagan en annan, inte nådig, kalla det koncentration, flytvästen, havet, slavhandeln, den vita mannens tystnad i den fiktiva rättegången, replikerna som dödas; Hanni Kamaly tar hans ord, allvarligt, leker med dem, skulpturerna bär upp bevisen på sina späkta kroppar, han projiceras över väggen och ställs mot den, de som med trotsig lycka iscensätter Zwarte Piet projiceras över väggen (?) och ställs mot den, det är en yta, och nu går det bra att titta ut genom ett fönster.

Elis Burrau, 6/1 2016