Förläggarens förord till Fame Factory 017: 'all mark är historisk' av Robert Rogvall

Fame Factory 017:

all mark är historisk 

av Robert Rogvall

pdf, poesi

free download

Förläggarens förord

”Men den här texten är skriven för över 700 år sedan och allt jag kan tänka på är att jag älskar dig. Du har ett hjärta av glas.”

Det vore vanskligt att reducera Robert Rogvall till ett sorts enigmatiskt internetgeni, en som skriver och delar brinnande text med en generöst halsbrytande frekvens. Eller, ”reducera”, det kanske inte är ett ord man borde använda. Det kanske inte är ett tillåtet ord? Enigmatiskt är i alla fall förbjudet, men jag älskar Robert Rogvalls dikter och längre anteckningar. Allt det hudlösa, vackra, romantiska (hur det hela tiden laddas, osäkras och förskjuts). Det roliga vemodet/akuta hjärtat – här finns så många anslag, så lite tid, det smattrar som skimrande spön i flödet.

Jag träffade Robert första gången för kanske två månader sen, det var på en födelsedagstillställning på baren/restaurangen Paradiso i Stockholm. Jag minns inte hur eller varför, men plötsligt visade han en dikt för mig, på sin telefon tror jag. Den började oförskämt med frågan ”vem är du”, en rad som följdes av tvivlet ”vem är jag”, men istället för att smälta samman cirkeln i en schlagerdoftande (om än högst existentiell) readymade hände något annat. Den sista raden: en precis skevhet, en liten lucka, ett undantagstillstånd. Ett enkelt grepp, skenbart och kanske, en blyg avgrund. Och sen är det så viktigt att dikten förärats spefull rubrik, ett tvetydigt påstående; det var en dikt som hävdade att den var en dikt och jag satte den insmugglade burkölen i halsen på ett modest vis, inbillar jag mig. Sofistikerat. Detta är lika rörigt som jag känner mig. Vem vill vara en dikt.

Jag vet inte om Robert Rogvall är eller var en hemlighet, men jag vill i alla fall leva i en värld där hemligheter inte tappar sin underbara kraft när de avslöjas och exponeras, jag tycker att den motsättningen ska vara falsk. Jag tycker att en hemlighet ska vara en hemlighet in i döden, även om den genomsyrar varje litet sår i allmänhetens feta kropp.

(Jag tänker på glas, och jag tänker på is, som sårbara ytor direkt anknutna till kroppens alla system, och jag tänker på att jag missade Skunk-vågen, jag var bara ett barn då, mer intresserad av ironisk underhållningstelevision, jag tänker på det och jag gråter lite.)

Jag blev naturligtvis oförskämt intresserad efter vårt första möte, mötet med dikten. Jag läste hungrigt Robert Rogvalls statusar och längre anteckningar på Facebook, och slogs dagligen av stringensen, fallhöjden, den elektriska tonen/stolen (”varsågod för redskapen / avrätta någon vid behov”). (Vad betyder fallhöjden i det här fallet?) Ibland är det avskalad hjärta och smärta-minimalism, liksom destillerad. Ja, ibland är isen lövtunn och desperat. Det rituella riddartemat skymtar fram som en ryggrad av silver och salta pinnar. Det handlar om pengar och sysselsättning, men också om universum och mode. Din underbara sjal. Det handlar om golven och borden. Man följer antitesens modiga röst mot den förrädiska dörren, och läser lika respektlöst som man spelar sitt lilla schack.

(Den enda som är likgiltig här, på riktigt, är personen som skriker. Det är en dikt som jag skrev alldeles nyss och jag tror den är inspirerad av arbetet med Robert Rogvalls diktsamling. Av bildvärlden som han strör kring sig med vibrerande givmildhet, ett varmt artigt mörker. Att få vara i den, lite. Att vara skissartad och evig.)

Häromdagen satt jag, Robert, Joline, Niklas och Militza under några broar i Midsommarkransen. Robert hittade en del av en gammal Nokia, ett bakstycke. Han sa att det var en bra titel på en bok eller en Beck-film. Vi pratade om Tupac och Makaveli (jag trodde vi pratade om Machiavelli, är alltid lite efter när det gäller att snappa upp alter egon). PDF-boken med Roberts dikter hade fått en ny titel, ”all mark är historisk”. Den svepande utsagan som är så pålitlig och underhållande, den våldsamma historieskrivningen när stjärnorna står rätt på himlen. Det enda jag vill läsa när jorden exploderar och brinner upp, innan allt blir historia, är Robert Rogvalls dikter och längre anteckningar. De får mig verkligen att känna mig mindre ensam. Han skriver så fint. Pojken som ropade kvark. Det varsamma spretandet, det finns väl inget gåtfullt i det när ögonen läser och bländas till den grad att de vill uppgå i själva rörelsen. Man älskar arbetet bakom, ”jag vill inte att du ska gå”.

Elis Burrau, Södersjukhuset, 18/7-16

Client

Fame Factory