Förläggarens förord till Fame Factory 026: 'kom inte och säg att du inte älskar mig' av Ludvig Johansson

Fame Factory 026: 
kom inte och säg att du inte älskar mig
av Ludvig Johansson
PDF, poesi 
free download

Förläggarens förord:

Ludvig Johansson skriver naturligtvis inte mina tårar, han skriver kanske inte ens sina egna tårar, men varför gråter jag så många tårar när jag läser? Och varför gråter du så många tårar när jag ljuger? Och varför gråter han så många tårar för att allt suger? Vad är det här för ett futilt spel som onekligen handlar om emotionell kvantitet? kom inte och säg att du inte älskar mig är en oslagbart sprucken historia redan i inledningens sköra lyckorus, redan i titelns dubbla negation (ge mig en liten mun till av negationens fräcka sötma, tack). Kroppens äckliga blod späds ut med sockerdricka. (Tänd ett ljus för allt du tror på – ingenting. För den här planeten vi bor på – som är sämst.) kom inte och säg att du inte älskar mig är en liten hatisk gloria. En nödvändigt sorglig sommarplåga från imperiet Fame Factory till jordens barn, varsågod. Jag har träffat Ludvig Johansson en gång men läst hans dikter några tusen. Jag höftar alldeles för blygt! Jag strösslar med ett inverterat (kanske svartsjukt) skryt! Hans twitterkonto är Sveriges (snäppet mer nyckfulla) So Sad Today och det brister hela tiden ut och in (det handlar naturligtvis om huden). Jag har tidigare skrivit om vänskap som ett missunnsamt och envist projekt. Jag tänker på det nu. Jag skrev en massa saker som jag inte hade täckning för och sen skämdes jag. Det är viktigt att jag skämdes efteråt men det är inte sant. Skammen föder fram sig själv i realtid som en äkta bff. Vänskap och kärlek är inte samma sak! Man kan aldrig vara sin egen kompis eller älska sig själv, men det är två totalt väsensskilda praktiker. Ludvig Johansson (författarrösten – jaget) verkar hata att leva på ett (litterärt) befriande vis som balanserar på en kniv av glittrande frustration och skimrande/handlingskraftig apati. Det blir inte romantik! Det blir inte ens dekadent. Testa att sprätta upp en PDF! Ibland presenteras något som en metafor, som EN BOMB, men det är ingen big thing. Dikten är ett offer! Det är hundra procent ärligt i plasthjärtats klaustrofobiska palats, hundra procent poserande, och det springer blygt ner i jorden. Som Den gudomliga komedin (jag har och kommer aldrig att läsa Den gudomliga komedin, men kom inte och säg att du inte älskar mig är ett allegoriskt epos eftersom urvattningen är viktig). Boken (som är tio sidor) roterar runt sin egen bräckliga doktrin: hungern är bara en illusion. Efter ett tag tror man faktiskt på tradering. Samtidigt i samtiden: Ruben Östlund tjatar patetiskt om sin nya films ambition: att undfly poserandet. (Filmen heter något i stil med Den lilla lilla rutan, den fick vara med i en tävling.) Det är det sämsta jag hört! Ludvig Johanssons gör det motsatta. Hans manus är ett projekt som undflyr själva flykten från poserandet, som spjälkar in ytligheten längst in i hjärtat med en dålig påle. Skål till alla som inte älskar dig. Kom inte om du inte älskar mig. Kom inte. Men kom. Du måste komma. Du måste älska mig. Ludvig Johansson ber om ursäkt. Ludvig Johansson ber (punkt) och knyter ihop säcken med (spoiler) ett trendigt fadersmord. Vad har du gjort med ditt liv? Han vet att allting åldras dåligt och omfamnar det. Tack. Han ömmar för Madonnas exploaterade händer. Tack. Jag träffade Ludvig Johansson en gång och det var för att jag överhörde hans kompis som sa mitt namn i en passage. Det finns inga kompisar. Missunnsamhet som försvarsmekanism – ibland är det en ganska vacker poetik. Självhat som extrovert attack. Ibland darrar underläppen i dödens land. Här är sommarens gift, varsågod. Hungern är kanske en illusion, men först måste vi bena ut vad hungern är. Det är ungefär som med Mando Diao.

Elis Burrau, Tomteboda, 26/5-17

Client

Fame Factory