Förläggarens förord till Fame Factory 029: 'NATTB0K' av Alexander Sand

Fame Factory 029:
NATTB0K 
av Alexander Sand
PDF, poesi
free download

Förläggarens förord:

Vad är det vi brukar säga om natten och nattens förhållande till statistik (jag syftar på mätbar smärta)? Det är först när jag läser Olga Ravns skenbart enkla (verkligt sjuka) systemdikt Den vita rosen – jag gör det samtidigt som jag tittar på brittisk fotboll – som jag inser hur blombladen förhåller sig till fett, hur fett förhåller sig till döden och jag tänker på detta när jag stirrar in i det mörkt köttiga blodblomstret som ödesmättat (och inbjudande) pryder Alexander Sands andra diktsamling på Fame Factorys förlag för modern klassisk poesi (FF 029: NATTB0K). Alla söndagar är palmsöndagar viskar jag, envist och dumdristigt, som ett mantra, när jag läser. Varför viskar man alltid mantran, Alexander Sand? Varför är jag så dumdristig? Är du kvar i Amsterdam, Alexander Sand? Är du lycklig, Alexander Sand? Är du kanske gjord utav dy, är du ynklig när du skriver? När du läser det du skriver, som jag? Berätta det med radbrott, skriv ditt vittnesmål ur drömmen. Svara, spy och gör det i sömnen. Det finns så mycket ömt och tveksamt material i dina dikter (tveksamt som i tvekande och ensamt kanske; det är vackert, jag skriver ut det för att jag är rädd, jag vill aldrig missförstås, jag skriver det för att du är modig, du tvekar aldrig, du vill inte missförstås). Det finns så mycket bön. Så mycket bristfälligt förklädd andakt, och det är nog som det ska eller måste vara, det bristfälliga är viktigt, medvetet: vi vill ju att vädjan ska skina igenom. Vi är ett litet gäng (en dåraktig utbrytargrupp) som vill att vädjan ska skina igenom, nästan skrika. Som blomman skriker. En föreslagen synonym till ”blomman” är ”eliten” och Alexander Sand skriver: jag brukar kalla mitt eget hjärta Gud. Vad är det vi brukar säga om morgonen och morgonens förhållande till statistik (jag syftar på det mätbara hoppets matthet)? Hur var din mammas 49-årsdag, Alexander Sand? Är hon hemma nu? Såg du mig på riktigt den där gången i tunnelbanan, Alexander Sand? Vad är det vi brukar säga om dagen och dagens förhållande till statistisk (jag syftar på fiktionens mätbart narcissistiska teodicéproblem, på det patetiska jaget som fortsätter att skriva som en svulstig liten begärsmaskin)? Alexander Sand skriver: sedan dess mådde jag alltid illa. Och natten doftar av konstgjord död. Och Alexander Sand ställer in sitt SABBATHALARM (och jag tänker på Black Sabbath eftersom jag är barnslig och okunnig precis som en vuxen). Kurade katten verkligen ihop sig som en symbol för universums urkrafter, Alexander Sand? YTTERLIGHETERNA, flöt de samman? Hur upplevde du augustis tumör? Med vilket humör? Varför skapar din NATTB0K så många orättvisa frågor i min hjärna? Din poetik är ju egentligen övertydlig, väl? När det övertydliga skapar frågor är det oupphörligen intressant… Det är som att jaget måste lämna så mycket bakom sig, en viss kletig nostalgi, en stor del av sitt stora, sentimentala hjärta, därav den arkitektoniska rörelse som bokens obönhörliga båge utgör och skriver ut, men den obönhörliga bågen hör kanske, för en gångs skull, bön. För ingenting försvinner. Hjärtat suger åt sig. Det är själviskt på ett vis som skimrar vackert i dikten eftersom egot som läser relaterar, vilket gör texten motsatsen till själviskt? Vad jag kränger (jag stör mig på mig själv när jag läser och det är nästan alltid bra när jag stör mig på mig själv, objektivt bra). Vad är det vi brukar säga om gryningen och gryningens förhållande till statistik (jag syftar på mätbara mönster i brutna drömmar)? Jag gillar inte när du skriver ”LOL”, Alexander Sand, men jag respekterar det, tror jag, eftersom DU BLIR DITT EGET JAKTTORN SEN. Ett jakttorn som förstår sig på statistik, en författare som vet att den mänskliga kroppen består av 70 % tragedi och 30 % individualitet. Det är antagligen bara sant ibland, men när du sjunger ut i banala versaler, när du tror på en tro utan tröst, när E inte finns kvar, när nervositet skymmer en chans till melankoli… jag vet inte vad jag ska skriva eller säga, Alexander Sand, men när ska vi sluta räkna egentligen? Aldrig, väl? NATTB0K är kanske inte alls en bön, NATTB0K kanske är ett hot. Ett trasigt radband. NATTB0K kanske verkligen är flera hundar. Vad är det vi brukar säga om kvällen och kvällens förhållande till statistik (jag syftar inte på mytpojkens omätbara vallande)? Denna natt är redan för långt borta (jag tänker på ’Natten som föregick denna dag’, jag tänker på den framtida nattens skogar). Det är nästan som att Alexander Sand måste krysta/klistra in det kidnappade barnets symboliska öga. Som en passionerad strategi bland flera, mer eller mindre, passionerade strategier. Man måste möta den blicken och fortsätta med sina ritualer, men det är ingen symbol, det är bokstavligt. Det är ett högst personligt tvång. Hemska tanke, vackra dikt. Vackra, vackra dikt. Till dig vill jag verkligen kunna säga och sjunga: jag förlåter, jag förstår.

Elis Burrau, Södra station, 2 oktober 2017

Client

Fame Factory