Förläggarens förord till Fame Factory 033: 'strömmen är den som strömmar' av Meron Daniel

Fame Factory 033:
strömmen är den som strömmar
av Meron Daniel
PDF, poesi
free download

Förläggarens förord:

Det finns ett före och ett efter Meron Daniels dikter. Det finns ett kristalliserat postmortem-tillstånd. Det finns en tydlig bebådelsedag (för mig) och det är dagen jag upptäcker hennes twitterkonto. Hon skriver rader som ”en kropp gjord av krossade små stjärnor”, rader som ”visa mig en lustgård värd namnet”. Hon ger bort dessa rader, andra rader, nya rader, gamla rader… och fram träder ett radband som spricker hela tiden (flödet är det som flödar). Jag vet inte om ordet bebådelse passar in helt perfekt här, men det spelar ingen roll. Bebådelsen omfattar en motstridig känsla, ett språng, en eventuell rädsla, precis som Meron Daniels dikter. Det finns alltid en framskriven värld som kan krackelera likt tårar genererade av tecknad film. Nu finns det en diktsamling: strömmen är den som strömmar (Fame Factory 033). Äntligen.

Det finns en kvalitet i Meron Daniels poesi som är totalt sakral. Jag skulle faktiskt vilja hävda det. Just nu, just idag. Föreställ dig den ”nyenkla” lyriken laddad med ambivalent helighet, föreställ dig spår av aska och puder och torkade blomblad i varje ”alldaglig” detalj, i varje Hollywoodklingande titel. Föreställ dig rörelsen mellan skönhet och äckel, föreställ dig en motorväg till helvetet och himlen. Spelet mellan yta, djup och (fantom)smärta sker på samma plats. Den platsen existerar här, i dessa dikter. Det är en katedral och en stad och en kropp och en rymd. Meron Daniel skriver ”mina vingar har blåmärken”, hon håller myten hårt i handen (det är ömsom en ömhetshandling, ömsom förkrossande – för skelettet). I dikten comeback skriver hon ”ordet blev”, men sedan ”ordet är oblivet”. Jag tänker att ordet är alldeles efterblivet. Så jag skriver det nu: ordet är efterblivet och det är en vackert svag förutsättning.

strömmen är den som strömmar vrider sig kring sitt eget språk likt hjärtat slår upp mot bröstet i en symboltyngd poesi som svävar uppochner likt en infam drönare. Raderna är så tunga och så lätta, jag tänker att de väger lika mycket som själen inte väger, jag tänker att de väger 21 gram. Det är en ljuvlig skröna, för själen väger 0 gram, det är därför den är så grym. Det är därför själen är en så cool maskin.

Meron Daniel regisserar kanske Egots självmord i en dikt, omförhandlar omförtrollning i en annan (”bensin är magi”), och dagboksreclaimar hatet i en tredje. Hon konstaterar ”Ibland är det omöjligt att göra något vackert” i en paradoxal flashback som gör just det. Hon drömmer om en kollektiv alien(erad)-aktivism i hört på stan och tackar de som tackas bör innan allt tar slut. Mellan sidorna finns zombie-tweets, moderna små klassiker, det vill säga: spöken. I dikterna vecklas dessa ut; en inverterad drapering med ektoplasma och eld.

Det finns ett före och ett efter och ett utsträckt andligt tillstånd i ”min lekamen” när jag läser. Jag läser faktiskt inte, mina ögon defilerar, det strömmar av neonknivar och sol. Det är precis som det är, som det låter. Häromdagen skrev Meron Daniel raden ”som ett vattenfall, fast med sockrat blod” på Twitter. Som om hon blurbade sin egen PDF. Bulls-eye.

Elis Burrau, Västertorp, 29/5-18

Client

Fame Factory