"jag har inte läst den, herregud" (debutantporträtt)

och vi fortsatte att göra någonting rörande

dikt

utkommer mars 2016

När jag var på fest i Vänsterpartiets lokal i Malmö kastade Felicia öl på mig och frågade vad jag var rädd för. Jag kunde inte svara. Hon frågade igen. Det var hennes lokal. Dagen efter sa Anna att hon kunde bli rörd av att läsa saker hon skrivit – för att hon kände igen sig. Jag skrev ner det. Det blev ett konstverk, på min dator. Vi har en pakt: gör allt direkt.

Jag bläddrade i en Wolfgang Tillmans-bok i ett smutsigt rum. Fastnade vid ett uppslag fyllt av vatten. Fixerat och sjudande av strid. Jag skrev: hur ska jag skriva hela vattenfallet? Jag var på riktigt överrumplad. Det går inte. Det är sorgligt. Allt, alla dikter, är misslyckanden. Det blir inte bättre av en trotsig omfamning. Det blir inte bättre för att det är självklart. Det var verkligen det vita bruset.

Jag ville sätta godtyckligheten på spel, dess förgörande potential. Jag ville splittra ironins politiska kraft. En italiensk marxist sa att ironin var “antikapitalistisk” eftersom maskiner inte förstår den. Det var på en relativt elitistisk poesifestival i Norge. Jag tror han sa det. Jag var där. Utanför sprang ungdomar i blackface runt en konstgjord sjö. Det kallades välgörenhet.

Lisa Robertsons utsaga ”den erotiska känslan av ingen identitet” skulle problematiseras. Utarmas? Märkligt att ta på sig det. Allt skulle vara dödkött, men dödköttet skulle brinna, springa iväg. Dikter. Våld. Sen: internhumorns inbyggda omöjlighet, pockandes i bakhuvudet/en sexig fernissa – skönheten i den omöjligheten skulle vändas ut och in. Exponeras för att dö. Det var helt sjukt att jag skulle göra det.

Att det aldrig tog slut. Det pågår. En kritisk lek med instruktioner. Att ta allt på allvar är den slutgiltiga ironin. Rör ingenting! När jag var på Ica låg det en torr fralla på en piedestal – den passade perfekt där! Då var allt enkelt: magnetröntgen, sen sushi. Martin sitter i klassrummet och utbrister: det här kanske borde bli en utställning.

Världens bästa fotobok är Röd självbiografi av Anne Carson. En tunn bok helt utan bilder. Jag är inspirerad av Skådespelssamhället. Jag har inte läst den, herregud. Jag är inspirerad av boken i mitt huvud.

Jag tittade på Björk i olika intervjusituationer. Björk monterade isär en tv. Hon sa: du borde inte låta poeter ljuga för dig. Hon sa: om du vill äta rostat bröd med sylt i en vecka, om det är allt du vill äta, gör det. Vi skulle ut och förgöra stadsbilden. Det skulle vara konstruktivt. Vi skulle skeva till den. Rikta om lite ögon. Jag gick bakfull in i Glyptoteket. Sen åt jag lunch på Hard Rock Cafe. I den ordningen. Jag hade cancer när jag var som mest formbar. Fåfängan cementerades i kroppen. Jag fick önska mig vad jag ville och jag ville ha märkeskläder och dö. Shout out till Ingeborg Bachmann. Shout out till Christina Ouzounidis. Negationer är verkligen språkets små missförstådda genier. Jag träffade Martin i Klarakvarterens förstörda hjärta. Att man rev Klarakvarteren är det bästa jag vet. Jag älskar att vi fortsätter att göra någonting rörande.