KONSTNÄRER SOM GÖR BÖCKER

Det är enkelt för mig att välja Ed Ruscha eftersom Ed Ruscha arbetar med text i sin konst på ett bokstavligt vis. Jag tror att han just arbetar, för varför skulle man sluta med ett vinnande koncept om man inte är död? Det är bara dumt. Ed Ruscha arbetar just nu och det är inte litteratur. Jag kommer bara att gissa och svepa och hitta på utifrån ett antal bilder jag sökt fram på internet, eller målningar eller vad man ska kalla det. I den här texten. Vad ska man kalla det. Det är ingen retorisk fråga. En bakgrund med text på. Bakgrunden är svart, kanske. Det blev bara en bild. Det är en bra bild. Jag vet inga böcker som är litteratur där texten är tryckt på något som ser ut som (typ) abstrakt måleri. Eller en bakgrund som är helt svart. En helt svart yta är inte litteratur, en helt svart yta är väl inte heller särskilt abstrakt, eller särskilt mycket måleri? Men jag vet inte allt om all litteratur, eller om allt måleri, tvärtom.

Ed Ruscha var tydligen en pionjär både inom popkonsten och inom det som kallas för artists’ books. Kul att vara pionjär ändå. Många följer i ens spår. Eller han kanske bara var en frontfigur. Kul att vara frontfigur ändå. Många ser en.

En konstnär som gör en bok gör inte litteratur. Konstnärer som gör böcker gör inte litteratur. Det är kul att tänka på litteratur som något man gör och inget som man skriver. Eftersom det är fel. Ingen gör litteratur. Och det är kul att det är så.

Jag kommer mest hitta på här. Jag gör det för att jag älskar fantasin och jag vet inte om Ed Ruscha gör det. Han känns beräknande tycker jag, och jag är en riktig känslomänniska. Jag var på en Ed Ruscha-utställning en gång, det var kanske fyra år sedan, på Moderna Museet i Stockholm. Så jag har ju sett några av de här verken på riktigt också, har vaga föreställningar om dem hängda i ett rum, på väggar, vad det nu innebär, vad det nu är i att hänga i ett rum som är på riktigt. Jag vet ingenting om Ed Ruscha, till exempel ingenting om hur man uttalar hans efternamn. Men jag googlade på det och det uttalas Roo-SHAY (det illustrerades med text på ett foto som föreställde Ed Ruscha och det fotot var inte litteratur trots texten eller på grund av texten). Jag minns att jag tyckte om det då (alltså hans konst, inte hans efternamn även om det inte är något fel på det, men det är något i att tycka om efternamn sådär slentrianmässigt som känns lite suspekt, som nästan känns som litteratur) och det var innan jag började skriva poesi, innan jag började läsa poesi, och jag tänkte, tror jag, att några av de där tavlorna med text på var precis vad jag ville att poesi skulle vara. För att några av de där tavlorna med text på var lite roliga och gick rätt in i mig. Jag sög in det som stod. Därför kunde det inte vara litteratur. Det var inte så mycket svårare än så. De var stora och omöjliga att inte läsa om man kunde läsa. Precis som reklam som är så fantastiskt och omöjligt att inte läsa. Precis som propaganda. Ed Ruscha har liksom målat text på bakgrunder, tror jag, och sen så har han gjort det igen och en gång till, och några fler gånger efter det. Han har inte slutat. Ibland rycker jag på axlarna, ibland slås jag till marken (observera: inte bokstavligt). Jag är fascinerad av det jag tänker är ”att smida medan järnet är varmt” (eftersom det är varmt), av det jag tänker är ”att fortsätta med vinnande koncept” (eftersom det vinner).

Något som är bokstavligt är litteratur bara ibland.

Det är spännande med en tavla som innehåller text. Ord som bildar en mening, står i en rad. Och säg sen att det finns en liten skylt under tavlan med en titel, med verkets titel som inte är samma som orden på tavlan. Lek sen med tanken att där under titeln på den lilla skylten står en mindre beskrivande text av tavlan. I ett mycket litet typsnitt. Den lilla skylten är litteratur, inte tavlan eller tavlans ord, det vill säga orden på tavlan. Man kan som betraktare strunta fullständigt i tavlan eftersom den bara är konst. Men det är orden på tavlan som man inte kan undgå att läsa om man kan läsa. Det som är litteratur här blir nog inte ens läst av varannan besökare i det hypotetiska museet, det blir nog inte läst av var tredje besökare, däremot blir det som är konst läst av alla. Det som är litteratur blir inte läst. Där är kontentan. Fantastiskt.

I Ed Ruschas fall heter tavlorna ofta det som står på tavlorna. Det tavlorna heter är litteratur, men inte det som står på tavlorna. Trots att det är samma. Ed Ruscha heter som han gör.

”Lek sen med tanken att där under titeln på den lilla skylten står en mindre beskrivande text av tavlan.” Vilken totalt galen tanke att leka med. Helvild. Är texten ”mindre” som i liten, eller är den ”mindre beskrivande” än något annat, något annat som beskriver ”mer”, och i sådana fall vad? Att den mindre beskrivande texten av tavlan är litteratur har vi redan fastslagit.

Är definitionen av ”inte litteratur” något som man läser vare sig man vill det eller inte. Man läser Ed Ruschas konst lite som man läser reklam, lite som man slukar propaganda (med hull och hår): det är omöjligt att inte göra det. Och eftersom det är omöjligt att inte läsa så är det följaktligen inte litteratur. Säg att Horace Engdahl blåste upp sina aforismer på stora abstrakta, kanske målade bakgrunder, kanske svarta bakgrunder, säg att han ramade in och ställde ut (han hade målat bakgrunderna själv). Så många fler skulle läsa hans aforismer. De skulle sluta vara litteratur. Det skulle vara lika hemskt.

Ed Ruschas bilder är lite som internet memes tagna på allvar. Jag hade gärna pratat mer om internet memes här. Man kan i och för sig prata om flera saker samtidigt, men det gör jag inte här. Och jag hade gärna pratat om internet memes istället för om Ed Ruscha.     

Det är enkelt för mig att välja Ed Ruscha eftersom Ed Ruscha använder ord och fraser precis som alla människor. Vi använder ord och fraser och det är ofta meningslöst, som Ed Ruschas konst är meningslös. När vi pratar är det inte litteratur. Jag ska måla meningen ”Det här är inte litteratur” på en svart bakgrund. Den svarta bakgrunden ska vara lagom abstrakt, men det ska inte framgå eftersom den är svart. Det ska vara en tavla som heter ”Det här är inte litteratur”.

Här är en fråga: när Ed Ruscha målar sina bokstäver, om han nu målar dem, när han målar sina meningar, om han nu målar dem, vad är det som säger att han inte skriver? Martin Larsen skriver: om jag var en konstnär skulle jag inte skriva bokstäverna, men teckna dem. Det är just faktumet, att det inte är litteratur, som gör att han målar dem (Martin Larsen i sin ”kontrafaktiva selvbiografi”, Ed Ruscha i livet). Han visste det kanske inte ens själv. Första gången det hände. Han bara gjorde det. Litteratur är inget man bara gör. Det är något man bara skriver.  

Det kanske är rummet där det hängs som gör att det inte är litteratur. Och vice versa. Nej jag skoja bara. När jag skrev ”vice versa”. Det är ju något man bara kan skriva lite sådär, varsomhelst, för att verka smart. Till exempel på en lagom abstrakt bakgrund. Målad. Eller över en målad bensinmack (stilistisk). Jag vill inte verka smart.

Jag var på en Ed Ruscha-utställning en gång, det var kanske fyra år sedan, på Moderna Museet i Stockholm. Personen jag var med hade jag precis träffat. Nu fyra år efteråt så bor vi tillsammans. Jag fick höra först häromveckan att hon egentligen tycker att Ed Ruscha är värdelös och poserande. Det sa hon inte då. Då sa hon bara att hon avskydde popkonst som genre. Popkonst är inte litteratur. Jag har levt i fyra år i tron att vi hade en fin stund när vi gick där och sög i oss all text (verbet suga passar in bättre här än verbet läsa, läser gör man när det kommer till litteratur), all text som inte var litteratur men som var precis så som jag ville att litteratur skulle vara (nämligen inte litteratur). Jag har levt i tron att det var ett gemensamt fint minne som förde oss samman. Men hon hatade det. Det var värdelöst och poserande. Det var inte litteratur. Men den hatar hon också. I och för sig. Men det är en paradox; att hata är litteratur. Man kan inte göra den, eller hata den. Men hatet förde oss samman. Det är en kärlekshistoria. Äntligen. Nu slutar vi.