när konspirationen glittrar ikapp med våra ögon och vi ironiserar bort ångest med en sådan svalka

Att säga ”gasen i botten” är ett självklart skämt. Isaac och jag drömmer om kristallstrukturer på låtsas för vi är så vakna, skenbart synkroniserade, kan du säga lyxkonsumtion?


Jag har missförstått en genre, jag har skrivit ett syntethic-fiction-roadmovie-äventyr som är med i ETT LYSANDE NAMN NR 26 DET SYNTETISKA, när konspirationen glittrar ikapp med våra ögon och vi ironiserar bort ångest med en sådan svalka. Det handlar om Isaac och Cindy och en viss mentalitet. Vandalism och material. Det är en "riktig" nagelbitare. 


I manifestbloggen skriver vi fram förskjutningar när vi sover. Att skriva är att tvinga. Det är inte särskilt originellt att redovisa sina drömmar, oavsett medium. Eller att tycka att ”baseboll är tråkigt”. Samtidigt som satellitbilderna registrerar mig i dygnet så stegar folk eller Radiotjänst upp ett avstånd i lavaslätter och kratrar. Folk eller Radiotjänst vet inte att tårar aldrig ärvs. Folk eller Radiotjänst har ingen koll på immunitet, på mineralmaterial, mjukisbyxor, vårt viktiga jobb. Kristallerna. Ingen insikt om den lama skiten. Det krävs mer än så. Vägran. Att min Isaac inte gillar mjöliga äpplen; att jag klyver dom itu. Som när nageln separeras från din fingertopp och ljuder. Som när du formar din tilldelade replik, ditt första ord som en annan allergiker. Smyckar diplomatstaden. Föds, sväljer, trakasseras. Genomsyrar allt, misslyckas. Lyxkonsumtion.

Client

Ett lysande namn