Please don’t kill me "som ett barn" (opublicerad text, våren 2017)

Please don’t kill me "som ett barn" (opublicerad text, våren 2017)

Det låter vackert att arbeta med failed media. Jag tycker om när saker åldras dåligt. Ingenting borde få åldras bra. Jag avskyr konstnärer som beskriver sin egen praktik som platsspecifik. Det finns ingenting som inte är platsspecifikt. När Paris Hilton bar en t-shirt med texten ”STOP BEING POOR” sträckte hon båda händerna mot himlen. Det gjorde ingen skada, tvärtom. Vi ligger i sängen nu och streamar The Simple Life. En sida har samlat alla säsonger och trots olika referensramar kan vi verkligen enas: marxismen är ganska tydlig, arbetskritiken är ganska vacker. Om man tar vännerna på orden. Med facit i hand kan vi väl bara ta vännerna på orden. Men vi ser bara ett avsnitt. I en grym årstid.

Viet är en kollektiv kropp som är superfalsk, och jag läser Please Kill Me av Legs McNeil och Gillian McCain, den påstått ocensurerade (orala) historien om punken, återigen aktuell, som nyutgivning på Modernista (jag skummar, om jag ska vara helt ärlig, Reverb Förlags gamla pocketutgåva). Jag läser den slarvigt och snabbt och kan inte annat än att skaka på huvudet åt hur dåligt allting åldrats. Vilket kanske är det bästa. Tiden har inte stannat. Det är därför jag nickar till ibland. Med samma huvud. Jag kunde inte bry mig mindre om kronologin som presenteras och mytologiseras i den läckert polyfont transkriberade formen. De läckande bandkonstellationerna, drogerna, fanzinen. Att Lou Reed var självupptagen och David Bowie parasit och Patti Smith pretentiös. Ingenting är ocensurerat. Jag efterlyser ett separatistiskt monumentalverk enbart vigt åt punkens groupies. En postdramatisk saga för hjältarna. Lite nya blickar. Att det behövdes ett projekt som retrospektivt avpolitiserade punken… att det inte var en historisk självklarhet att det apolitiska i den så kallade ”blanka generationen” skrek politik, utan att det för den sakens skull var särskilt radikalt alla gånger… ska man skratta eller gråta eller omhulda den truismen? Den falskt kollektiva kroppen återkommer till det (även om den kan avslöja redan nu att man aldrig behöver välja mellan att skratta och gråta – man kan förtjänstfullt syssla med båda dessa praktiker samtidigt) och jag bläddrar rastlöst i Please Kill Me. Jag bryr mig tydligen lite om kläderna. Olika ytor. Gummiklänningarna i Malcolm McLarens baklucka. Anya Phillips visioner. I en passage beskrivs hur Richard Hell designat en tröja med texten ”Please Kill Me” över bröstet. Bredvid, eller kanske i, en måltavla. Folk på Max’s Kansas City blev helt galna. Det är en svindlande tanke, men tydligen tyckte alla att det var det sjukaste de sett. Det var liksom, inuti den här suggestivt växande kontextens lilla glasbubbla, värre än att rulla sig i splitter, våldta en minderårig, misshandla sin partner eller drapera sig i neonsvastikor. Att gå runt med det budskapet på New Yorks gator var verkligen provocerande superknasigt. Jättevågat. Outrageous. I denna mytologiska klänning. Please kill me. Den här oförblommerade bokstavstron på en t-shirt gör mig lite upphetsad. Den totala bristen på humor. Jag tycker den känns fräsch. I brist på bättre ord. Jag tycker den känns spännande. Det var inte som att Richard Hell tog en enorm risk. I en akt av slappt effektsökeri skulle jag kunna påstå att om fenomenet ”reaction videos” existerat och spelats in med hans dödströja som stimuli… det hade kanske gjort mig kåt. På grund av svindel. Konstnären Max Ronnersjö skriver på Facebook att när han hör ordet kultur, då osäkrar han sin revolver.

Jag läser på internet att Marie Antoinette aldrig sa ”let them eat cake” till svältande massor, hon sa inte ens ”låt dem äta brioche”. Jag blir lite besviken, men bara lite. Jag kan kanske fortsätta låtsas.

En poetisk inspirationskälla på Twitter som för tillfället kallar sig ebony porn lägger upp en bild på Gisele Bündchen. Det är Victoria’s Secret Fashion Show i New York 2002 och supermodellen är omringad av tre aktivister. People for the Ethical Treatment of Animals har tydligen invaderat catwalken. De bär skyltar som säger "Gisele: fur scum". De har några sekunder på sig innan de bryskt slits ner och det ser ut som att de skriker ut sitt budskap. Gisele Bündchen har kanske haft på sig för mycket päls i annonser för olika modehus. Jag vet inte först, men förstår det sen. På bilden ser hon underbart oberörd ut. Hon slutför sitt jobb som ett proffs slutför ett jobb. Jag trodde impulsivt att aktivisterna gillade henne och att aktionen var en sorts experimentell uppskattningsritual. Att de bara ville berätta för allmänheten hur mycket Gisele Bündchen älskar Valerie Solanas. Att hon var för Society for Cutting Up Men och inte mot. De ville visa alla tvivlare att hon inte var negativt inställd. Jag hoppas verkligen att någon av aktivisterna tänkte så. Att någon hade den av språkförbistring uppstådda associationen i åtanke som en medveten tvetydighet. Pälsslödder känns varken vänligt eller subtilt. Det känns inte ens barnsligt. Och det barnsliga har aldrig signalerat något dåligt.

I Reverbs utgåva av Please Kill Me stavas Valerie Solanas namn konsekvent fel, jag väljer mina konspirationsteorier som jag väljer mina strider, och på tal om barn och punk: jag läser girigt Natten som föregick denna dag, Johanne Lykke Holms debutroman. Den är otrolig. Det är det bästa jag läst om ett barn. Boken genomsyras av en skrämmande konsekvent ton som inte väjer komplexiteten i en identitet. Varför skulle den? Det är en 13-årig flickas dagbok. Hon är missunnsam, skarp, rasande, lakonisk, bedårande, ondskefull… hon är barn och flicka (eller blir kanske flicka) men också ett cyniskt, tvärsäkert orakel. Ett litet monster. En soldat, ett spöke. En spefull revoltör. En växande hjärna som ofta jävlas enbart för provokationens skull. ”En på alla sätt radikal person”. En karaktär som varken behöver avpolitiseras eller tvärtom. En falsk punkare som inte tillhör någon rörelse och kanske just därför blir den äktaste, en omöjlighet som springer undan – hon innehåller så många onda ögon och en hård spretig hatkärlek gentemot systerskapet som befriar. Hon slår sin häst som hon älskar allra mest. Uttrycket ”den man älskar agar man” får ett nytt ansikte. Bibeln får sig en törn. Det är mycket allvarligt och roligt. Intertextualitetens Hera och Klytaimnestra och de inmurade flickorna och alla brända på bål – de skrattar och gråter samtidigt. Med ståtlig kyla.

Alla tillhör en rörelse. Det är alltid våldsamt, men det finns grader i helvetet.

På tal om barn och punk, igen: att en liten utbrytargrupp inom den estniska exilgemenskapen bestämde sig för att använda råa köttbitar som instrument i en sorts samkvämslokal någon gång under 80-talet (jag gissar)… att de var blodallvarliga barn (ledda av ett ensamt, extra bultande barn) som slog med nävarna ytterst ekvilibristiskt på biffar inför en förhoppningsvis skräckslagen mycket äldre publik – det är bland det bättre jag vet. Jag vill också ha ett litet band som en mindre snara kring halsen. Jag vill att mina visioner inte ska få plats. Att de ska värka och verka och göra något melerat riktigt mört. Ja, med stämningen ska mina svällande hägringar göra något marmorerat riktigt skört.

Det är naturligtvis, precis som berättaren i Natten som föregick denna dag klargör, en fruktansvärd sak att vara ett barn. Det känns befriande att den utsagan slår an tonen redan på baksidan. En krass utgångspunkt som öppnar upp ett skevt rum för förskjutning och motstånd. En plats som gör det möjligt att gå vidare. Vad är det fruktansvärda med barndomen? Kategoriseringens tvångströja? Förhåller sig jaget till barndomens slut som till en sorts död? En positiv död som i sin tur kan bli en befrielse? Flickdöden. Den nya tvångströjan. Mamman har en bokstavlig kista där barndomen begravts. Barndomens objekt och symboler. Please kill me. Please don’t kill me.

Uttrycket ”som ett barn” tar för givet att alla barn är samma barn och det är naturligtvis ett vidrigt uttryck av den anledningen. För mig blir Natten som föregick denna dag en hisnande, allvarlig drift med detta. ”Barnskratt” samsas med ”barnblod” och ”barnförlamad”. I Please Kill Me romantiseras och bagatelliseras övergrepp på barn i samma ålder som Johanne Lykke Holms 13-åriga berättare. Men den påstått ocensurerade (orala) historien andas inte i fiktionens lilla bubbla. Fiktionens intellektuella segerhuva. Även om dess myter svämmar över av fiktion. Kategorisering och tvångströjor spelar roll. Genren ”drömmar” borde tas tillbaka upp på parnassen.

Vänligen döda mig. Det är naturligtvis någon typ av ironi. Instruktionen. En ironi som tappat all sin kraft. Som inte ens skulle vara spännande sipprande ur Yoko Onos mun (och därför just: spännande?) Paris Hilton var med i en annan serie efter The Simple Life eftersom hon verkligen behövde hitta en ny bästa vän. Det var därför de behövde göra en helt annan serie. Så att hon kunde hitta en ny bästa vän. Jag tycker nog att alla förtjänar en vän. Alla förtjänar någon sorts missunnsam lojalitet. Ett livslångt, svagt och envist projekt med Nicole Richies känsla för social timing. Jag ska göra en tröja med texten ”Please Don’t Kill Me”. Plagget skulle gifta samman de senaste årens spänstigaste postdramatiska trend, negationens tvivlande aggressivitet (fråga bara Christina Ouzounidis), med en litterär tendens som jag skönjer vid horisonten: den skevt glittrande självklarheten. Jag förutspår verkligen truismens renässans som litterärt verktyg. Eftersom den är en tvetydig lucka i vår tid. Självklarheten är en vallgrav, i vilken ironins onda blommor frodas. På ryggen skulle det stå ”för SCUM”.

Johanne Lykke Holm utnyttjar skenbara självklarheter (skenbarheten är naturligtvis inbyggd i självklarheten) och hon gör det med en imponerande precision. Jag läser Natten som föregick denna dag noggrant, två gånger. Berättaren i det hemsökta huset ser på mamman och tänker ”mamma”. Hon ropar ”mamma” och får titeln ”dotter” slungad emot sig som reptilsvar… varför känns det som att en avgrund spricker upp i den sekunden? Varför gråter jag när en mamma känner sig kallad att kalla sin dotter för dotter? Jag behöver inte ens spekulera i motivet. Det är monstruös konst.   

Intellektuell ömhet och respektlöshet är inga motsättningar. Courtney Love delade ett filmklipp på Facebook för några veckor sedan. Ett klipp på en bebis som förlösts med fosterhinnan intakt. Bebisen låg och skrek som i en bubbla av kristall och Courtney Love skrev bara ett ensamt ord: ”vacker”. Jag skulle påstå att jag fortfarande gråter bra, trots att jag blivit sämre med åren. Nuförtiden säger jag bara att mina ögon tåras. Tårarna har åldrats dåligt. Att födas med fosterhinnan intakt hade ett namn: barnet föddes med segerhuva. Det var väldigt längesen. Bebisen vann. Om jag fick önska mig en enda sak: att vara snygg när jag gråter. Är det tillräckligt tydligt. Är jag tillräckligt tjatig. Skapa gärna fler smycken till världen. Spela ut spasmer bakom spunnet socker. Uppvärdera ett visst inkapslat hat.

Det är kul om det i framtiden blir en historisk sanning att ”ironin” dog när I Want to Know What Love Is spelades i Fucking Åmål. Likt det blivit en historisk sanning att Iggy Pop var ”en skön kille”. Det är kul eftersom det innebär att ”ironin” just nu befinner sig i himlen eller helvetet.

Paris Hiltons BlackBerry försvann den 28 mars 2014, men ingen behövde vara orolig eftersom hon var kontaktbar via tre iPhones. Jag är rädd att den här essän kommer åldras bra. Alla överlevare åldras dåligt.