Senare samma eftermiddag


 

Jag tänker att titeln är viktig. Det är allt är en tunn bok.

 

Dedikationen. Till Yann. Skynda dig att tänka på mig. Snart är det försent.

 

Senare. Kompositionen (som fortsätter). Dagboksdialog under datum, plats. Ibland. Ibland plats. Kursiva rubriker bryter av. Senare samma eftermiddag. Ännu senare. Tidens gång görs så smärtsamt tydlig, döden, en tidsfråga, textens incitament. Meningen: jag skulle vilja men jag vet inte om jag kommer skriva denna bok. Den kommer inte tidigt av en slump, nästan först. Det är förutsättningen för texten. För livet. Det är kanske onödigt att poängtera. Självklart.

 

Dialogen orkar inte länge. Den är kanske för outhärdlig. För odräglig. För sann? Dialogen dör innan Duras.

 

Söndagen den 27 november. Tystnad, och sedan. Tystnad, och sedan. Senare. Ännu senare. Samma söndag. Senare samma eftermiddag. Senare. Senare. Senare. Senare. Ännu senare. Inget kan uppskjutas hur länge som helst. En kan försöka med ord, men det går inte.

 

Texten är så stark. Avbrotten; som om Duras måste andas.  Alla måste faktiskt andas.

 

För att vara avskedsbok, sorgebok, dödsbok så är den för perfekt. Slutar med Adjö liksom. Nästan löjligt. För att vara skrivbok är den alldeles exakt precis fullkomligt lagom perfekt. Jag har ingen aning om vad det är för jävla bok.

 

Det går nog inte att tala om bokens komposition. Tänker jag ibland. Duras ego är så stort. Duras ego är bokens struktur. Kalla det hybris. Som jag älskar det. Jag kan inte inbilla mig att hon ordnat om något, strukit något. Redigerat. Det är helt i sin ordning. Det är skrivet, publicerat.

 

Ibland står det datum klockslag, ibland datum plats, ibland datum tid. Ibland bara datum. Alltid eftermiddag. Aldrig natt. Jag undrar vad hon gör om natten. Vad det gör med fragmenten. De skulle kunna vara skrivna under natten.

 

Mot slutet blir det kortare, tommare: hon ska ju dö. Det syns övertydligt i bokens komposition, i textens innehåll. Lika övertydligt närvarande som döden är i livet. Tänker jag. Hela tiden. Lika mycket skrivs läsaren på näsan när det kommer till ett annat tema: detta handlar om att skriva. All text handlar om att skriva. Och är i förlängning, som konsekvens, kongenial med sin form. Formens förhållande till tematiken. Eftersom den, texten, består av ord. Som är skrivna. Här handlar dessa skrivna ord om att skriva, älska, dö. Det är samma sak.

 

Det är allt bygger en myt. Det är allt kanske bara luras.