your pretty face is going to hell

en soft grej med twitter är att det kan rättfärdiga ens beteende: man kan känna sig som hyfsat intressant och viral poet typ samtidigt som man bara står på en fest och bara har social fobi och därför typ bara stirrar ner i sin telefon och noterar saker i realtid, ganska trista grejer om fruktskålar och liknande eller stirrar rätt in i ett kylskåp

innan jag ska gå och lägga mig kanske jag läser i en diktsamling, kanske bläddrar i något av paul celan eller vemsomhelst, och sen kanske jag märker att jag blir trött, inte på grund av att paul celan är dålig (tvärtom, såklart, sen tvärtom, fram och tillbaks, några gånger till), men jag tappar fokus och det är sent, därför är jag tröttt liksom, och hade det varit för tio år sen hade jag kanske lagt undan boken och somnat men nu lägger jag undan boken och kollar twitter, för det orkar jag göra, och då är det som att jag fortsätter läsa poesi; twitter möjliggör för ett fortsatt läsande, (att fortsätta med att skriva/läsa, ingeborg, att fortsätta, vi fortsätter, och vi fortsatte att göra någonting rörande, det pågår hela tiden), det är ett fördjupande, ett tillägg, inget istället för ”annan poesi i fysiska böcker”, nej, en glimrande bonus. bra dödkött, i bästa fall, men frekvensen är hög det måste du förstå

jag är som du märker, twitterpositiv. det här blir som ett sånt där intetsägande tal folk som fått pris skriver, ett sånt där tal som översätts och puliceras i en dagstidning, men det här är inte särskilt viktigt, jag vet inte, jag pratar, du har ju dina frågor

det mesta i mitt flöde är inte poesi…. scrollandet som ett sorts relativt förutsättningslöst fiskande, men med uppsatta ramar, av mig, av de jag följer, ibland slungas det in en retweet, ibland händer det något, jag vet inte, det mesta i mitt flöde är poesi

twitter passar liksom perfekt ihop med min poetik, mitt sätt att arbeta poetiskt, nu är jag ju väldigt ung, bara barnet, så twitter har liksom funnits under hela min verksamma tid som aktiv, praktiserande poet, men annars hade jag nog kommit på ett sätt att twittra redan innan twitter, om du förstår, då hade jag slungat ut de här raderna på en enklare hemsida eller på olika kylskåp eller jag vet inte, husväggar. jag skriver fragmentariskt och jag vill liksom visa upp det jag skriver och vara väldigt transparent i skrivprocessen, jag skulle bli uttråkad om jag satt och ruvade på ett hemligt manus i flera år liksom, och jag skulle få skrivkramp, och på samma sätt som twitter passar min poetik, sättet jag skriver, så passar det sättet jag läser, jag är rastlös och tenderar att läsa många grejer samtidigt med lite koncentrationssvårigheter, då är intrycken på twitter perfekt och det är tur att det finns så mycket fantastisk poesi på twitter som publiceras av oetablerade poeter som inte haft en chans att bli publicerade annars kanske, som inte får ge ut en bok, som kanske är med i lite obskyra amerikanska tidskrifter men de tidskrifterna kan jag ju inte läsa liksom

liksom. mycket är akut, det kostar inte mycket att läsa det, en internetuppkoppling på ett bibliotek

funderar på att lära mig fler språk för att kunna läsa fler poeter på twitter, det skulle vara huvuddrivkraften

älskar twitters skvallriga aspekt, att man kan se vad mira och tao skriver till varandra om misslyckade försök att inhalera gräs i plastflaskor, att mira är kompis med grimes och så vidare

joshua jen espinoza som till exempel bara twittrar fyndigt och roligt och tragiskt om det hemska och deprimerande i att leva (det är aldrig bara), äldre svenska poeter som bara twittrar dikter helt oironiskt om solen till exempel och fria ord (det är aldrig bara eller så enkelt)

jag gillar konceptuella konton som är gjorda med finess, det handlar mycket om källa och urval, det finns ett svenskt som heter familjeliv.se som tar readymades från ett forum för frågor som gäller just familjen, och det är sjukt roligt, ibland helt groteskt och ibland väldigt poetiskt när det blir taget ur sin kontext, men det gäller att veta var en mening ska börja och sluta, det handlar mycket om komposition, men jag gillar också konceptuella konton som inte manövreras med finess, det beror helt på, inget är hugget ur sten, allt kan inte tas ur kontext 

anteckningsboken är en tanke, jag behöver känna att jag finns i relation till andra människor och så är det också med mitt skapande, även om folk skiter i det, så ger twitter en illusion av att någon bryr sig om min produktion, någon av mina 500 följare måste ju läst, även om det inte bekräftats i form av like/hjärta. i form av litet, litet hjärta

att starta olika twitterkonton, som alias, som david bowie, att sluta twittra, att börja igen, att fortsätta jag vet inte…

just nu försöker jag skriva väldigt tråkiga tweets men det är nästan svårare än att skriva roliga, vilket är en oerhört kokett sak att säga 

twitter är vad det är, man kan förändra sitt förhållningssätt till det, under tid, man behöver inte vara konsekvent så länge man är bra, på sistone har jag börjar deleta tweets där jag stavat fel, jag skriver om dem och jag skriver om dem, förut gjorde jag inte det, det hade jag aldrig gjort förut

det känns som att de värsta människorna som finns finns på twitter och de bästa, jag gillar den kontrasten, jag gillar de som lyckas vara båda (alla), (jag hatar de självgodaste gubbpoetposörerna med sitt tjat om pk-hets och så vidare och sina ordspråk), jag älskar unga som gamla, fulla med ironier, smartheter och den där råa känslan som jag inte vet vad den heter, och man ska inte dela upp människor i värsta och bästa och de som grimaserar eller inte

jag älskar ofärdiga tankar som är bra

jag älskar när man fuskar och det blir bra

jag kan inte säga allt är relativt men du tatuerade in det i min panna, vad kostar det

jag älskar kylskåpspoesi! kylskåpspoesi, om man nu ska ta den kritiken på allvar. har jag ett begränsat antal ord att jobba med; utifrån den begränsningen (kreativa) kan det ju uppstå oväntad poesi. twitters enda riktiga begränsning är ju teckenantalet, sen är det ju möjligt att fylla med allt språk, allt med språk, språk med allt

talar jag i självklarheter

annan frihet på twitter, det går att spamma med bättre samvete, på facebook har jag fortfarande känslan eller ångesten (prestation) att det ska vara av vikt eller intresse, känns mer som jag tar upp folks plats, jag vill inte ta upp folks plats samtidigt som jag vill att folk (massa folk) tar upp min plats, jag vill att så många som möjligt börjar ta upp folks plats, låt oss ta upp varandras plats

det här går inte att spara som utkast, det här är bara min hemsida, det här är tråkigt, vi pratar och jag måste liksom ha svar på allt, det är inte som att vi pratar normalt

jag ser ingen motsättning mot att twittra snabbt och slarvigt och fantastiskt och att sitta med ett annat manus länge och tänka och bygga intrikata narrativa strukturer, långa dramatiska bågar, fullständiga satser, och jag ser framförallt ingen motsättning mot att korsbefrukta det snabbare twitterskrivandet med det långsammare, mer "genomtänkta manuset" (vad det nu är), det tror jag är den praktik som intresserar mig mest: de som jobbar på båda visen och korsbefruktar, korsbefruktar, det har ingenting med kristendomen att göra, eller det har det ju också

allt har med kristendomen att göra, och feodalismen

min chap book romantisk eftertext är ju i mångt och mycket rader som hade kunnat skrivas på twitter, men ihopsatta, till ett jämt flöde, det är ju som ett direktkommenterande av en semestersituation, en krampaktig carpe diem-visa om kärlek och självbild och att älska någon lågmält mer än sig själv, den är mycket mer twitterpoesi än det mesta jag skriver på twitter, i alla fall om man karaktäriserar twitterpoesin som direkta betraktelser, cynismer, fyndigheter, rakheter. däremot har mycket av de mer kryptiska raderna jag skrivit på twitter i stundens ingivelse inkorporerats i mitt diktmanus som kommer i vår som är mycket mer av klassisk diktsamling (och vi fortsatte att göra någonting rörande), jag vet inte men det är med undantag som bekräftar regler verkar ju vara en grej universum är inne på ibland

ett anspråkslöst jag? det fragmentariska och det sammanhängande samtidigt, parallellt existerande? beroende på om du går in i en persons flöde och läser, eller läser ett urval som en bättre diktsamling, eller får som snapchats i det allmänna flödet

det finns en svensk författare som heter martin luuk som länge bara kommunicerade med snapchat (det här är stödord ämnade för en annan publik, allt det här jag säger till dig, du måste förstå att jag också använder det som en övning, låt mig hållas), och det finns många författare som jag önskar inte fanns på twitter, om jag skulle vara mitt gamla jag trogen, det vill säga, mitt gamla jag som gillade att författare hade någon sorts mystisk över sig, men jag är en annan nu, jag var en annan förut och nu är jag en annan igen, nu tycker jag att det är sympatiskt att finnas överallt, vara transparent, om man vill

jag läste något i i love dick av chris kraus om hur hon länge hade svårt att skriva i första person, men jag minns inte vad jag läste så det kan du ju stryka

jag tycker verkligen att många av de här samlade tweetsen som presenteras i diktsamlingsform är väldigt bra… eller det är så lätt att raljera över. det är så trött att raljera över. och många av de som raljerar över unga twitterpoeters lathet i användadet av internet är antingen dåliga själva, eller väldigt bra och roliga på twitter, det blir lite ironiskt och paradoxalt. att en poet skulle vara lat eller nåt, men det är väl motsatsen. plus att det blir feta diktsamlingar. när tweets väljs ut varsamt och redigeras (slipas?), det är liksom inte fusk, i såna fall är all poesi fusk, allt språk är fusk, jag menar är det bra så är det bra, selected tweets hade varit en bra diktsamling även om raderna inte hade skrivits på twitter, först utspridda över flera år och sen utvalda och satta i kronologisk ordning. och att de också är valda, det faktumet, det är guldkorn som tillsammans bygger nåt stort. att de funnits på twitter, i andra flöden innan, oförutsägbara loopar, gör det bara ännu mer intressant; det adderar, vi måste fortsätta bygga, inte sant

jag pratade med en svensk poet som som inte har twitter, det var på en fest och jag berättade om det här samtalet, och han hade en så negativ vinkel eller inställning till det, eller hela den här grejen att det skulle vara att vara en del av kapitalismen, att springa kapitalismens ärenden eller något för att man skriver inom ramen för ett sånt företag… det är liksom bullshit för vad är alternativet? jag vill att poesin ska vara så bred (eller smal), tilltalande/frånstötande, spretig, sexig, bra, viktig, ful, skön, stickig läst, revolutionär/stillsam som möjligt. men jag tror att det är viktigt att poesin blir läst! faktiskt. av så många som möjligt. eller av någon, en person i ett litet hus. nu finns till exempel facebook och många använder det, till exempel föräldrar. då tycker jag att det är bra att athena farrokhzad skriver långa radikala statusar laddade med poetiska referenser eller att olga ravn tipsar om olika negligerade författarskap (som unica zürn) eller att asta olivia nordenhof gör inlägg i den politiska debatten i danmark. flera hundra människor läser det. skitsamma om facebook är djävulen själv eller djävulen någon annan, och lite samma grej tänker jag med twitter. det finns, så låt oss använda det på alla möjliga vackra sätt som bränner (det fula kan vara vackert, redaktörens notering) eller krossa det och bygga nåt nytt, man kan ha två tankar i huvudet samtidigt, man kan fortfarande säga det, det är okej och inom samma princip, man ska inte tro att man är aktivist bara för att man sysslar med poesi, men det är inte heller dåligt om det man gör är att skjuta in en ny typ av dikt i olika flöden, det kan vara en bra grej, jag tror att jag tror det

all poesi är inte aktivism, nästan ingen, jag kommer aldrig hävda det, men viss poesi kan vara det. poesin står liksom inför tusentals utmaningar, den har massa begränsningar som uttrycksform, i det fysiska bokformatet som digitalt, men det är också helt tvärtom och det är det som är så fint, eller potentialen, verktyget, att det finns och att inget är fixerat

det fanns flera vi och någon bad om tydlighet skrev jag en gång men jag vet inte vad du syftar på 

jag tror jag är intresserad av att lämna jaget lite, eller som du säger, det är ju överrepresenterat, hela den den här journalistgrejen med ”dessa tankar är mina egna”, "alla tweets här är mina", det är frustrerande med självklarheter, det är vackert med motsättningar, man måste andas, och jag har använt twitter så, absolut, fast på ett poetiskt sätt (nej, ja, du har rätt, alla sätt är poetiska, vi urvattnar hela tiden, varandra, vi urvattnar varandra och makt är alltid en faktor), ibland marknadsför jag bara mig själv och mina vänner eller anbefaller bra dikt, jag tycker det är viktigt att man lyfter varandra, narcissism och kollektivitet är liksom inga motsättningar, det kan gå hand i hand

– jag sysslar med narcissism och kollektivitet, det är ingen motsättning, deal with it, haha

man kan suga och bita i maktens kuk samtidigt! du måste förlåta mig, jag blev lite ivrig, i got carried away 

lite om twitter och poesi? har vi inte pratat tillräckligt länge, vill du prata mer, jag förstår, jag vill också fortsätta jag vill inte sluta, jag har också alltid tänkt att det handlar om att inte sluta 

jag älskar twitter för att jag älskar att göra saker direkt, jag älskar inte att göra alla saker direkt, men jag älskar att göra vissa saker direkt, och de sakerna gör jag på twitter (ibland), för att de sakerna måste göras direkt, de sakerna är dikter

det känns som en försvarsställning 

inställningen

jag vet inte vad det betyder

förlåt, jag svamlar

jag älskar distraktioner om distraktionerna är fina, sånt som stör koncentrationen som också är vackert, sånt som hackar upp ett effektivt flöde, om det är roligt

jag har helt tappat bort dogmen om att ha någon sorts hög lägsta nivå när jag gör saker/skriver dikter på twitter, vilket kanske är skönt och viktigt om man sysslar med konst och vill vara produktiv, sen vet jag ju att jag ljuger för jag bryr mig ju alltid om en lägstanivå ”i min egen produktion” även när jag inbillar mig att jag inte gör det och det måste jag göra genom livets alla aspekter, av mer eller mindre ädla anledningar, men vad fan vad ska jag göra, jo hålla ryggen rak i min ambivalens och twittra, och för övrigt tycker jag att koncepten ”lägstanivå” och ”produktion” skaver   

jag älskar twitter eftersom det är en deadline hela tiden, en deadline som finns men inte finns, en deadline som inte ställer krav, inte låter sig tämjas under definitionen deadline och av den anledningen verkligen är en deadline eftersom det inte är en deadline utan tusen, en oändlig och anspråkslös deadline, omöjlig och underbar, jag älskar den för att jag inte kan fakturera nånting, jag blir alltid av med så mycket när jag faktuerar

folk säger hela tiden att jag ska starta eget företag, varför säger de inte att jag ska krossa företag 

en evig deadline, i den bästa av världar – så verkar twitter, en underbar och kravlös deadline, men i verkligheten kanske det bara är uppmärksamhetstörstande och självhat som spökar, tycker det har kanaliserats fint i såna fall i alla fall, det där bekräftelsebehovet kunde kanaliserats mycket vidrigare, tro mig

när jag tänker på twitter så tänker jag att det är ett mindfuck, eller lite som ett mindfuck, eller inte som ett mindfuck men nästan, eller inte alls som ett mindfuck, men när jag tänker på twitter så känns det som jag är lurad för det jag skriver där, den tråkiga utsagan med en tröttsam twist, repliken, den får ju inte alls ett mervärde bara för att jag skriver ner den på twitter, men det känns så och det är viktigt för mig att det känns så, och den kanske visst får ett mervärde, den ges ju bort, det är som en liten gåva

när jag läser vissa tweets i feeden så jublar jag inombords, och faktumet att en viss (jättefin) tweet kanske missas av merparten på grund av twitters sväljande karaktär gör inte det lilla jublet mindre för mig

faktumet att jag kan vara först med att retweeta säg en latinamerikansk poet på grund av tidsskillnad gör mig gråtmild, gråtmild är ett ord jag aldrig skulle skriva på twitter, pinsamt ju, gråtmild låter som nåt annat   

en viss typ av dikt som bara funkar på twitter, eller som inte funnits i samma utsträckning är idén, eller dikten som ser ut som en idé, den formen, idén som aldrig ska genomföras, eller antagligen aldrig

twitter har skapat en sorts emotionell marknad eller arena för idén på ett helt annat plan än säg random konceptuell konst, eller: jag läser mycket hellre en tweet där någon skrivit: ”en tjock bok som innehåller transkriberade väderrapporter” än en hel tjock bok med massa sidor av k goldsmith, som faktiskt innehåller det, för att det första är en helt ok dikt och det andra är tråkigt och livet är kort   

hör ni det ungdomar livet är kort, hör du det

med bra konceptkonst räcker det kanske med idén, men problemet med twitter är att det inte är konceptkonst, problemet med twitter är att man måste läsa allt på twitter, och den lilla idén är värdelös om man inte läser den som dikt, om man bara tänker på twitter går det inte, twitter måste upplevas och läsas

jag bara testar massa olika teser här, precis som jag gör på twitter, ibland

man sållar alltid

för att hålla det enkelt: twitter är en anteckningsbok som flera kan läsa, andra kan läsa

det är en jättefin ryggrad i en kapitalistisk kropp

det är en helt okej ryggrad, den är ganska fin

det är ingen ryggrad

vad är en ryggrad 

om man skriver som jag: det vill säga fragmentariskt, om man skriver rastlöst och fragmentariskt när man skriver sina ”vanliga dikter”, så blir twitter en perfekt öppen anspråkslös låda att slunga ut saker i, vilket fungerar väldigt positivt för kreativiteten, haha, om man gillar anspråkslösa lådor som alla kan ta del av i mån av personligt intresse, det vill säga, jag har hört att det finns folk som hatar såna lådor, men nu blir jag tjatig

det skulle kunna jämföras med en stand up-komiker som testar material, men den jämförelsen tänker inte jag göra, för jag tycker inte att det är en bra jämförelse, den jämförelsen kanske duger på twitter, men inte här

du behöver inte ”kunna skriva” för att vara bra på twitter och du behöver ”inte kunna skriva” för att vara en bra poet, och alla fattar att jag syftar på en gängse bild av att ”kunna skriva”  

twitter är perfekt för den rastlösa läsaren som gillar vackra meningar, twitter är en perfekt trojansk häst, inuti twitter finns dikter som anfaller följare, läsare som läser, dessa läsare vet inte att de läser poesi, de tror att de kanske hatar poesi, men de konsumerar den dagligen, på twitter, de läser poesi hela tiden, tuggar den, de kanske till och med tycker att den här helt okej, tre plus

retweeten: vad händer när new yorks coolaste poet just nu, eileen myles, retweetar rihannas ”i hate broke bitches”, gaby bess tycker att det blir väldigt roligt, jag tycker det blir väldigt intressant, kanske roligt, jag har inte tänkt klart på det, allt är som alltid beroende av kontext, twitter är inget vakuum   

en gång råkade jag twittra ”ludvig”, jag lät det vara kvar, jag lät det stå

min senaste retweet: ”You are a window. Oh I am a window.” av giovanna olmos

visst är det vackert

du är ett fönster, oh

jag är ett fönster

ditt lilla ansikte kommer hamna i helvetet

det var inte meningen att förminska någon

jag menade vackra 

jag menade ditt vackra ansikte

jag vet inte varifrån jag fick

lilla 

tack för idag