Artighet är sexigt – en essä om att skriva till döda vänner men också om köttkonst för jag måste distrahera mig

– en essä om att skriva till döda vänner men också om köttkonst för jag måste distrahera mig

En essä skriven till Populär Poesi nr. 29, 2016.

'... Jag skrev en gång om räkning, det rituella, alltså om repetitionen, om träning som meditation i relation till räkning, om Kathy Acker, om ruset och visionen, den att tappa bort sig själv i hypnotisk tjatighet (när man gör till exempel armhävningar), i skenbart onödiga repetitioner. Glömma kroppen, uppgå, försvinna. Jag har en kluven inställning till många saker. Jag vill citera Kathy Acker nu innan det är försent, jag älskar hur hon använder den definitiva tropen ”det är allt”, det är säkert inte ens en trop:

”Blod och tarmar i plugget/ Det är allt jag vet…”

Jag vill skrika, jag vill alltid det: ”Allt jag vill är att få smaka dina läppar”! Ordet ”få” indikerar att du lever. Det är inte sant. Ordet ”allt” är definitionen av kärlek. Någon skulle kanske påstå att du är för gammal för mig, eftersom jag bara är ett barn. Du-tilltalet, går det fortfarande att använda? Jag menar, går det att använda nu? Är det för mycket, är det passé? Inte som i omodernt, men som i våldsamt? Jag bryr mig inte om att det förvirrar, ni får gärna identifiera er med duet, men ni lever.

Det finns ett tomt dokument sparat på min dator. Det har ”legat” där på skrivbordet vars bakgrundsbild föreställer en halvsovande, mycket vacker ung man med uppfläkt bröst (det är omslaget till den svenska utgåvan av Dennis Coopers roman Kluven): man ser liksom revben och blod, men trots att den unga mannen – som kanske snarare är ”ganska” vacker (plågsamt att skönhet inte är fixerat, om vi inte snackar staty) – är en riktig människa med något bakom huvudet (händerna) är inälvorna och allt som blottas bakom den uppfläkta huden av ett material som ser ut som lera. Kött är lera här, kött kan formas.

Jag ljuger, skrivbordets bakgrundsbild är ett vattenfall eller något annat omöjligt som inte går att beskriva, det spelar ingen roll, men jag har länge haft ett tomt dokument där, på skrivbordet, bredvid alla svarta rosor som jag tror pulvriseras om jag skriver lite för aggressivt på tangenterna. Dokumentet är sparat som Artighet är sexigt – en essä och jag har lovat mig själv att ”nästa gång” någon beställer en essä, när en så kallad uppdragsgivare ber mig att författa en essä (det händer hela tiden, jag svär, det sker med en häpnadsväckande frekvens) ska jag döpa den till Artighet är sexigt – en essä oavsett vad den handlar om. Oavsett vad den visar sig beröra (jag vet aldrig vad jag ska beröra innan jag börjar treva). Dogmen är spänstig, känns spänstig, lite som jag tänker mig Paul Theks skulpturer av kött kändes, jag bildgooglar och prövar att känna nu, jag testar det här med känslor… hans meat piece med Andy Warhols Brillobox… visst känns den spänstig? Jag började äta kött igen för något år sedan, jag insåg att det inte gjorde någon skillnad, jag intalade mig själv det. Det är banalt att det känns nihilistiskt att bada i ett badkar, det är inte som att jag är hudlös.

Ett annat potentiellt spänstigt performance var när Martin Luuk och några andra barn knutna till det estniska huset i Stockholm (alla hade inte estniskt påbrå, några barn var bara så kallade hangarounds) spelade på kött. De kallade sig Strawberries From Heaven, tror jag. De slog på entrecote och liknande, det finns ett fotografi på publiken som var mycket äldre, publiken var äldre än små barn. Jag tänker inte att den här essän ska handla om kött, men jag tänker att det är en bra språngbräda. Jag vet att det är en lam distraktion, jag har redan skrivit att jag älskar när något, vadsomhelst, skjuts upp; jag är garderad. Det förutbestämda, att klamra sig fast vid något, en titel till exempel – det kan skapa krystad kontrast. Jag vill att det ska vindla sig fram och spreta. Att ingen bett mig skriva en essä innan känns lite sjukt, ordet uppdragsgivare likaså. Jag har en fäbless för uttrycket ”så kallad” för det kan också vara ett tillstånd, ett heligt. Det är många som är utvalda.

Jag tycker det är helt okej att kalla något för sjukt. Jag älskar att tänka på blod och tarmar i plugget som en bokstavlig aktion. Jag vill inte att någon ska skadas, jag vill bara rucka på invanda föreställningar. Att komma till skada. Jag vill att allt ska vara artificiellt. Jag träffade ett barn på en fest och han sa att min vän var den heligaste personen i rummet, men också den fulaste. Han sa: ”Jag är Jesus”, följt av ett litet tjut. Han sa: ”Du är en bedragare, du har eld!” Han sa: ”En scarf är ett halsband av tyg.” Jag sa: ”Nej, inte alls, en scarf är ett halsband av kött.” Sen fick jag och hans mamma, som var lektor på Kungliga Konsthögskolan, förklara varför Adolf inte är ett särskilt populärt förnamn.

I en grupp på internet lägger någon upp en bild. Bilden föreställer en öppen verktygslåda i grå hårdplast. I verktygslådan är kött placerat där verktygen ska vara. Olika kött, olika sorters korv. Jag tycker att det ser ut som lammkorv, kanske. Och chorizo. Köttklänningen känns fortfarande fräsch, konceptet. Det är många som har sytt kläder av kött...'