Oil on Board Emmett Kelly Weary Willy Clown & Boy on Crutches Signed Ricki 1962

Kryckor eller alla dessa historier om dockor som stjäl klockor

"alla dessa historier om dockor som stjäl klockor" – Lars Forssell, Chaplin

En novell till Halebop. Det var så jag började skriva den här historien. En tjej på en reklambyrå mailade mig (mailet hamnade först i papperskorgen, men jag kollar alltid papperskorgen, jag kollar papperskorgen mer än ”den vanliga korgen”, det har alltid varit så, jag vet inte, jag ömmar för skräpkultur) och hon frågade om jag ville skriva en novell till Halebops sommarkampanj. Det skulle naturligtvis utgå ett arvode (inte mer specificerat än så). Halebops sommarkampanj handlade om mer surf. Folket skulle få mer surf för pengarna och jag skulle få ett arvode (vilket också är pengar) och jag skulle få skriva precis vad jag ville, så länge det var ”konstituerat som en novell” (min tolkning). Det var mitt namn de ville sälja (inte min tolkning). Jag fick inte vara som min text: precis som jag ville. Jag kunde, exempelvis, inte använda mig av pseudonymen Sally. Tjejen på byrån, som råkade heta Sally (min fantasi), skulle återkomma med detaljerna. Jag satte igång, på sedvanlig vis. Jag skojar nu, jag satte igång att skriva på ett väldigt dedikerat och professionellt vis, motsatsen till sedvanligt, något jag bara tenderar att göra när det är lite reklam med i bilden. Jag älskar när det, någonstans, finns lite reklam med i bilden.

Lite reklam i ögonvrån? Som sånt skräp, det som glittrar när man vaknar. Ni vet, det som glittrar när man vaknar. Det är skräpkultur. Att skriva ”folket” sådär svepande som här ovan känns en smula frivolt, men det är lätt att vara efterklok (det vill säga: dum i huvudet). En sommarkampanj är en kampanj som lanseras under sommaren. Halebop är ett företag som sysslar med mobiltelefoni. De kallar sig den schyssta mobiloperatören, vilket känns sympatiskt.

Jag började alltså skriva. Och jag började skriva om kryckor. Det kändes som en relativt universell spaning, i stunden: relativt universell, men tillräckligt oexploaterad i skönlitteraturen. Kombinationen kryckor och barn. Det finns en laddning där. Jag ville att det skulle eskalera i ett Dennis Cooper-doftande blodbad: en skolmassaker lika erotisk som spektakulär. Kulörta lyktor och musik. Jag hade hittat mitt tema och jag kunde börja förstöra. Det skulle vara som ett blodbad, fast utan blod. Det skulle vara som ett bad. Sterila lyktor och ett lik.

Att i förbifarten indikera att projektet skulle resultera i ”skönlitteratur”, så som jag gör här ovan, känns, bara sekunderna senare, helt fel och vidrigt, så ni vet. Skönlitteratur är en förlegad begreppsapparat.

En parentes, men jag minns första gången jag upptäckte kulörta lyktor och musik. Efter den dagen var ingenting sig likt. När jag råkade stava tillräckligt tilläckligt så blev det inte rödmarkerat.

Eftersom arvodet för novellen aldrig specificerades, ja, eftersom deadline (mitten av juli) närmade sig med stormsteg och ingen återkoppling med tillhörande detaljer från tjejen på reklambyrån landat i vare sig skräpkorgen eller den andra korgen (ni vet, den andra korgen) så började jag bli lite orolig. För jag hade ju börjat skriva! Jag hade börjat skriva mer dedikerat än någonsin. Allt skulle kännas misslyckat och patetiskt om jag bara suttit och skrivit, en helt vild blasfemisk historia om kryckor och barn och Charlie Chaplin och ett tvillingpar inspirerat av Thorsten Flincks biografi, utan att det funnits något annat än illusionen av reklam med i bilden. Ytterligare en anledning till min nervositet var att jag hade träffat Tone Schunnesson längst in vid ett runt bord på Tranan och hon hade berättat att hon också minsann hade fått en förfrågan från en tjej på en reklambyrå om att skriva en novell till Halebops sommarkampanj. Hade jag blivit utkonkurrerad av en kompis? En vars namn var mer värt än mitt? Men jag var ju mycket billigare? Hade hela projektet gått i graven? Hade killarna och tjejerna på Halebop fått kalla fötter? Plus minus noll? Vad betyder egentligen plus minus noll i det här fallet? Jag skrev en fegt passivt aggressiv subtweet om utebliven återkoppling, med förhoppningen att tjejen på reklambyrån (som naturligtvis inte hette Sally, det är fingerat, hon heter Julia) skulle se det, vilket hon gjorde. Mailet kom redan nästa morgon, tidigt. Kontentan: jag läste din tweet och ber om ursäkt för att jag inte återkopplat, men just det här projektet blir tyvärr inte av. Vi kanske kan göra något i framtiden. Jag blev besviken. Lite ledsen. Jag som hade gett min novell till Halebops sommarkampanj (som handlade om mer surf för pengarna) helt gratis. Om de bara frågat. Jag som kan betala mat och husrum så länge det finns lite symbolisk reklam med i bilden.

(Vi kommer aldrig kunna göra någonting i framtiden. Vi måste göra allting nu. I framtiden är det försent. Jag hade dessutom hellre läst Tone Schunnessons, med största sannolikhet helfestliga, novell till Halebops sommarkampanj än ingen novell till Halebops sommarkampanj. Det hade inte behövt vara en tävling. Alla författare i Sverige kunde skrivit en novell till Halebops sommarkampanj. Fast då hade det ju, i och för sig, per automatik blivit en tävling. Jag ändrar mig. Jag vill att det ska vara en tävling. Och jag vill vinna den med hjälp av billiga knep: subtweets, prisdumpning, maniskt arbetsmoral, låg stilistisk högstanivå. Jag menar: Hjalmar Bergman var ju död. Väl?)

Skräpsorgen och den andra sorgen, ni vet den där andra sorgen. När jag bara säljer mig själv som en hägring och äter mig själv som Marilyn Manson utan revben (han äter sig själv som ljung). Sorgen som infinner sig (närmar sig med "stormsteg", men vad är egentligen stormsteg?) när man har en helt onödig novell (eftersom skönlitteratur är en förlegad begreppsapparat) till Halebops sommarkampanj som börjar såhär:

Det var fantastiskt det vi gjorde med kryckor när vi inte behövde kryckor. Det var fantastiskt och naturligtvis medvetet inspirerat av den där Lars Forssell-pamfletten om Charlie Chaplin (med samma titel) som Bruno snott från biblioteket inne i stan. Vår lilla bibel på den tiden, haha. När var det? 2005-2007? Det kunde gå som elektriska rykten redan tidigt på morgonkvisten, innan gymnastiken. Man gick upp för marmortrappan och kände det i luften: idag hade något stackars barn, yngre än oss såklart, fått en hissnyckel på rektorsexpeditionen. Idag skall vi stjäla kryckor! Sätta upp små problematiskt spastiska pantomimer längs hela gågatan in mot centrum. Det var sånt vi levde för de där åren. Det var hisnande. Fnittriga sms. Man gick upp för marmortrappan och kände att man ägde marmor.

Vi kunde inte låta bli att slicka oss om läpparna och fantisera så smått om hur de skadat sig. För att få kryckor den officiella vägen var man ju tvungen att skada sig. Och det finns så många olika undersköna sätt man kan skada sig på, det kan jag berätta för dig. I förtroende. Det är lite hisnande, än idag, när jag tänker på det. Man kan skada sig nästan hursomhelst. Det är lite som universum: oändligt. Det kanske var en olycka, det kanske var våld, det kanske var utstuderad sadism, det kanske var en mix av allt det där. Och så vidare. Detta visste vi, äkta skallar. Vi kallade oss för falska skallar.

Man kunde tyvärr inte sno kryckorna hursomhelst. Det hade vi lärt oss den hårda vägen. Först var man tvungen att lisma in sig hos barnen med brutna ben och fötter. Ge dem oväntad uppmärksamhet liksom uppifrån. Låta dem slicka i sig lite godtycklig status, oförtjänt nåd. Det var inte så svårt, mest tidskrävande och lite tråkigt. Brunos tvillingbror var den vackraste pojken i skolans historia. Han var mycket vackrare än Bruno. Som jag skrattade åt det! Vi brukade inviga honom i dagens projekt (han var personligen mer intresserad av slöjd, ja smide), tvinga med honom till bänken mittemot hissdörrarna längst ner. Första rasten satt vi där och hängde, försökte se lite mindre farliga ut. När barnet med gips sen hoppade fram kanske Brunos bror hojtade något, precis lagom raljant men ändå smickrande. Typ: fan, vad har du råkat ut för? En bandsåg eller? Får vi åka med och lyssna på dina krigshistorier? Får vi skriva våra telefonnummer på gipset? Barnet i fråga hade inte så mycket att välja på. Visst, det bröt mot reglerna (man fick för rektorn bara låta ett annat barn göra en sällskap i hissen, och detta barn skulle dessutom gå i ens klass), men frestelsen var för stor. Han var ju så vacker. Det spelade ingen roll vilken begärspreferens den tillfällige lille krymplingen hade, Brunos bror trollband alla. Vad hette han nu igen? David? Denzel? Han är i exil nu har jag hört. Bryssel. Well, väl i hissen fick man lägga band på sig. Det var inte dags att sno kryckorna än. Den här fasen kallade vi bara ”vagga in offret i en falsk trygghet”.

Att vagga in någon i en falsk trygghet, hur vackert låter inte det? Det innehåller allting som vi diggade på den tiden: falskhet, trygghet, vaggvisor. Chansons som vi sa. Bruno hade franska föräldrar. Jag hade bara ett franskt efternamn: Burrau. Men det var förstört. Många tror att falskheten och tryggheten är något sorts motsatspar, men det är inte sant. Vi var som tryggast när vi var som mest falska. Och vi struntade ju i alla andra. Speciellt så struntade vi i kryckbarnen. Det var därför vi var så bra på att lura dom! Och strax var det dags för dagens viktigaste skådespel (för att vi, senare ikväll, skulle kunna sätta upp det riktiga skådespelet): lunchen i skolmatsalen.

Synopsis: det här ska utvecklas till en skolmassaker. Men inte på det sättet. På det andra sättet. På det bästa sättet. I den bästa av världar, i den bästa av skolor. En inverterad skolmassaker.

Tänk om jag hade skickat den pitchen i ett mail till killarna och tjejerna på Halebops huvudkontor? Det hade nog varit lugnt. Så länge jag inte använt mig av det pinsamma ordet ”synopsis”. Jag kunde skrivit att det skulle utvecklas till en schysst skolmassaker?

Eftersom novellen inte längre hade något hem, ingen plattform att publiceras på för att sedan dö (så som skönlitteraturen så förutsägbart tenderar att göra), så började jag stycka upp den lite bryskt i mitt Word-dokument, för att sedan kunna sprida ut de olika bitarna på min Facebook-vägg, under det tacksamma paraplybegreppet ”sommarföljetong”. Jag tyckte att det var lite fyndigt att jag döpt spektaklet till Kryckor eller alla dessa historier om dockor som stjäl klockor eftersom det parallellt, i realtid, gick en relativt illa skriven och oerhört övertydlig (men ganska spännande) sommarföljetong i DN Kultur skriven av Katarina Wennstam som hette just Dockorna. Det är en briljant titel som skänker ett förlåtande skimmer till övrigt innehåll. Folk är, i regel, för besatta av att konst ska vara jämn. Jag föredrar ojämn konst och titeln Dockorna gjorde Katarina Wennstams plakatpolitiska deckare till ett konceptuellt mästerverk. Lite som Franz Kafkas Slottet, som jag absolut inte har läst. Jag vill döpa vårt framtida barn till Slottet. Eller Synopsis.

Dockorna och Slottet var bättre titlar än min egen, på grund av den bestämda formen. Mina kryckor och historier och dockor och klockor var alldeles för opersonliga och förvirrade, vid en första anblick. Men det är lätt att vara efterklok: dum i huvudet.

När jag skriver att jag började stycka upp novellen bryskt så är det naturligtvis en lögn för att få mig att framstå som snäppet mer aggressiv än jag är, som författare alltså. Jag började stycka upp novellen med en relativt ömsint, om än en smula apatisk, precision.

I samband med att jag lanserade novellen i dessa små grytbitar på min Facebook så började jag att googla bilder på kryckor för att använda i min digitala marknadsföring. Jag hade mycket surf (obegränsat?) den här sommaren eftersom min pappa betalade mitt mobilabonnemang (Tele2, den inte lika schyssta mobiloperatören?). Jag hade många följare som följde mig. De förtjänade mer surf, och de förtjänade digital marknadsföring i form av bilder på olika kryckor. Det jag slogs av efter min enkla googling (jag skrev ”kryckor”) var att ett tidigt resultat föreställde kronprinsessan Victoria med brutet ben, perfekt leende, och läckert blåa kryckor på någon bankett eller invigning. Jag insåg att kryckorna, som jag ibland brukade tänka på i termer av proteser (det vill säga: smycken), var en demokratiserande symbol, i alla fall i Sverige. Kungafamiljen fick samma stöttande redskap som barnen vars skolgång var reglerad enligt svensk lag. Kronprinsessans kryckor ser likadana ut som dina kryckor. Jag chansar och generaliserar lite nu, eftersom jag gör det helt gratis är det helt okej. Kryckorna var protester. Min pappa har njursten. Det finns inga perfekta leenden, men ni fattar vad jag menar. Jag undrar hur hon bröt sitt ben. Enda skillnaden var färgen, men färgen förklarades av blodet. Kungafamiljen har blått blod, vi har grått. Plasten måste matcha.

Jag laddade alltså ner lite olika bilder på kronprinsessan med kryckor och vita tänder som jag sedan postade i mina Instagram-stories när jag lagt upp en ny rafflande del av sommarföljetongen. I min Instagram-feed (platsen för det eviga materialet) la jag däremot upp en bild från Agnès Vardas klassiker Cléo från 5 till 7. Man ser på de svenska undertexterna att den frysta Corinne Marchand-profilen skriker: Ska jag ”göra revolution” med makabra ord! Är det så jag gör succé?

Och det var ju precis det berättarjaget (vars förstörda efternamn var Burrau) och Bruno, och i viss mån även Brunos snygga tvillingbror, skulle göra i matsalen. Succé och revolution med makabra ord och makabert våld (den språkliga sadismens). Allt för lite symboler, protester, smycken, proteser. Kryckor. Plakatpolitik. Slut på synopsis.

Så, nu var vi i hissen och sysslade med falsk trygghet: jag, Bruno, hans bror, ett gipsat barn med kryckor och nyckel. Vi var ett spinneri. Att krycknyckelbarnen inte tilldelas namn är inget ni behöver hänga upp er på. Det är för att detta ska kunna läsas som en mer generell saga. Sekunderna, ca 30, som det tog för hissen att komma ner till matsalen på källarplan, var alltid insmetade i en elektrisk nervositet. Det var faktiskt märkligt. Som att den eleganta kaxigheten, den vi i princip dresserat in i ryggmärgen, vårt krystade kännetecken i korridorer och trappor av marmor, rann av oss när vi möttes av vår egen rusiga hydra till spegelbild. Vi var tonåringar, det är därför jag ger några av oss namn. Tillsammans med barnet vägde vi exakt vad den här hissen klarade av. Jag började maniskt rabbla den där Gary Lutz-passagen för att få tiden att gå, som ett mantra: ”It was my mother who taught me the one worthwhile thing: when they ask if you like what you see in the mirror, pretend that what they mean is what’s behind you–the shower curtain, the tile, the wallpaper, whatever’s there.” Det tog ca 30 sekunder. Det som var bakom oss i spegeln var barnet. Som nålat mot väggen. Vi gillade vad vi såg. Det ska ni hänga upp er på.

När jag rabblade i hissen så gjorde jag det alltid med den där pinsamma rösten jag får när jag ska imitera Johan Rheborg när han imiterar Martin Luuk. En relativt svag, exilestnisk satsmelodi. Varför berättar jag det? För att detta inte ska kunna läsas som en mer generell saga. Det var hopplöst på engelska.

Pling! Nu var vi inte nervösa längre. Jag och Bruno lyfte upp barnet och bar det framåt. Vi blev som en stol. Brunos bror hoppade fram tätt bakom, med kryckorna, liksom prövande, gäckande. Karnevaliskt? Som ett fridfullt hån? Som en hånfull frid? Precis utanför matsalen stod en två meter lång gothare som hette Bettan. Hon var rastvakt vilket var en excentrisk och irriterande titel, i all sin luddighet. Just nu var hon i och för sig dörrvakt, vilket var lite mer definierat: hon kollade så att ingen, inte ens cancerbarn, gick in i matsalen med ytterkläder eller mössa eller keps. Det var extremt viktigt. Det var därför hon stod precis utanför matsalen, som ej ska förväxlas med aulan. Det som skiljde matsalen från aulan var bristen på scen. Vi behövde ingen scen. Det fanns krokar. Mössor och ytterkläder och kepsar skulle hängas på krokar. Bettan sa att hon vaktade krokarna. Det var inte sant, men det var okej. Som skämt försökte jag och Bruno att hänga upp barnet på en krok. Vi försökte och vi lyckades. När Bettan frågade vad vi höll på med så svarade vi att det bara var ett skämt, eftersom det var sant. ”Barnet är med på det, barnet är en keps!”, flinade Brunos bror. Barnet log pliktskyldigt och förälskat. Nickade med huvudet och viftade med gipset. Bettan lyfte ner det. Hon tyckte att barnet också behövde mat. Hon hade rätt. ”Absolut”, sa vi, i kör. ”Klart barnet ska ha mat! Gratis är gott!” Barnet fick tillbaka kryckorna och vi tassade respektfullt efter det (vi var vänner nu, bandet var segmenterat), in till kösystemen och filmjölken, men först hängde vi av oss lite skjortor och annat som nödvändigtvis inte räknas som ytterkläder, allt för att blidka Bettan. Jag tog till och med av min peruk samtidigt som jag gjorde en liten piruett. Eller en bugning. Jag har aldrig kunnat skilja de två uttrycken åt.

Vi behövde ingen scen för att vi skulle ställa till med en. För mössor och kepsar finns det äckliga paraplybegreppet huvudbonad. Jag hängde upp peruken och sa: "En tunnklädd liten bok. Det är ett urtaget hjärta, som dinglar där på sin krok." Nu använde jag min vanliga röst. Det var min dricks till den bleka dörrvakten som himlade med ögonen bakom sina Joan Didion-solglasögon. Jag var verkligen inte hungrig.

När jag var i Alvik och badade häromdagen så hoppade ett barn med gipsat ben rätt ner i vattnet. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det, men jag vet att jag vill säga det. Ingenting är omöjligt. Barnet gjorde dessutom ett häpnadsväckande trick. Det är viss skillnad på att tvingas prestera skadad och att vilja prestera skadad av hela sitt hjärta. Jag var rädd att mitt finger skulle krympa i vattnet. Att jag av den anledningen skulle tappa min vigselring.

Jag accepterar utmaningen. En novellstump varje vardag. Hela sommaren. Sommaren slutar när jag säger att den slutar. Sommaren – fabriken.

Innan jag skrev den stora dialogscenen i matsalskön, den som står på tur, så hade jag faktiskt börjat tvivla, så smått. Storyn hade runnit ur fingrarna, men nu sa det stopp. Vad hade jag egentligen på fötterna? Vad skulle Halebop säga? Det senare tvivlet är ju inte längre ett problem. Det löste sig självt: de sa ingenting. Det förra är alltid ett problem. Det kommer att vara ett problem tills dagen jag dör och svaret förhoppningsvis blir ett par eleganta skor. Men helt allvarligt: jag visste inte hur en matsal skulle skildras. Jag hade aldrig satt min fot i en matsal.

(Bara blod kan rinna ur fingrarna. Jag hade inte längre fria händer, jag hade inte ens blod på dem.)

Till slut fick jag lösa det hela genom att ta bort maten ur ekvationen. Ja, jag tog faktiskt bort rätt mycket ur ekvationen i just den här scenen. Tallrikar, bestick, glas, bord, stolar. Nästan allt. Jag trodde på tekniska lösningar, såna som underlättades av mer surf. Här kanske killarna och tjejerna på Halebop kunde lägga in en pigg och innovativ länk? Just den här stumpen av händelseförloppet kunde konsumeras som ett hörspel. Radioteater. Bachmann-trenden. Så jag föreställde mig ett konceptuellt rum som kallades för matsalen. Ett enormt rum, helt tomt, noll rekvisita (förutom lite slappa vita kritstreck à la Dogville på golvet, för att hjälpa fantasin på traven), i vilket barn, ungdomar och personal först stod i kö, för att sedan ”sitta” (statisk träning, 90 grader) och mima ”ätande” i olika konstellationer, ca 15 minuter, för att slutligen gå ut på rast eller återvända till någon annan typ av typisk skoldagsaktivitet.

Det här skrev jag inte ens ut i novellen. Det här var bara scenanvisningar i mitt huvud. Beckett hade säkert skrivit ut dem, övertydlig som han tenderade att vara, men jag ville jobba med mystik. När jag fortfarande trodde att jag skulle få ett arvode så ville jag vara en gåta. När jag nu, i efterhand, jobbar in transparensen så vill jag gråta.

Man ska alltid välja tekniska lösningar framför berättartekniska lösningar. Jag borde kanske bara gjort som Dennis Cooper gör nuförtiden, från början. Skrivit novellen med GIFs istället för alfabetet. Det hade inte blivit safe for work. Bokstäver är nästan alltid safe for work. Det är därför det visuella är så överlägset skönlitteraturen, som konstform. Bra konst är not safe for work per definition. Bra konst är tydligen övertydlig. Man måste vara gammal för att vara nere med kidsen. Den uppmärksamme noterar att jag spoilade när jag skrev att den här historien inte hade blivit safe for work. Våldet och nakenheten har ju hittills varit relativt blygsamma ingredienser.

Utmaningen fortsätter imorgon. Om del 7 kan man definitivt säga: ”Titta, dom snackar.” Jag läste på Twitter att Erik Helmerson tror att ingen gillar mimare. Det är inte sant. Vi är en hel armé av dockor. Som faktiskt gör det passionerat. Man ska aldrig hjälpa något, speciellt inte fantasin, på traven. Visa mig en pigg och innovativ länk. Visa mig en blygsam ingrediens som inte består av våld eller nakenhet.

Vi stod i kön nu, inuti matsalen. Den var helt stilla, väldigt rak. Hela arrangemanget kändes artigt och värdigt. Förutsägbart. Som en lyxig tyst minut. Barnet, som nu hade fått tillbaka sina kryckor (en tillfällig nåd), stod längst fram. Bakom barnet stod Brunos bror. Bakom Brunos bror stod Bruno. Och bakom Bruno stod jag. För att kunna konversera var vi tvungna att skicka repliker vidare, framåt eller bakåt. Jag ville konversera med barnet. Det kändes både som ett tvång och som en tanke. Det kändes bedårande.

JAG: Vad heter du?

BRUNO: Vad heter du?

BRUNOS BROR: Vad heter du?

BARNET: Jag heter Nikola.

BRUNOS BROR: Jag heter Nikola.

BRUNO: Jag heter Nikola.

JAG: Hur blev du skadad?

BRUNO: Hur blev du skadad?

BRUNOS BROR: Hur blev du skadad?

BARNET: Lustigt att du frågar. Jag hoppade ner från en brygga i Alvik. Jag landade på en stor sten och bröt båda benen.

BRUNOS BROR: Äckligt att du frågar. Jag hoppade ut från ett fönster i Alvik. Jag landade på ett annat barn och bröt båda benen. Sjunde våningen.

BRUNO: Det är egentligen hemligt, men jag blev påkörd av en bil. Min pappa körde över mina ben.

JAG: Wow! (Konstpaus). När vi ätit klart så skulle jag vilja skriva en interaktiv novell på ditt gips. Vet du vad en interaktiv novell är? Det är lite som en vanlig novell, fast den är interaktiv. Mer demokratisk. Inte skriven av Gud. Sen ska vi dramatisera den. Politisk gatuteater, med mig och Bruno i rollerna som gråtande clowner. Brechtianskt. Vi kommer behöva dina kryckor, Nikola. Kryckorna behövs som rekvisita. Jag hoppas att detta känns okej. Känner du till Lars Forssells poetiska teorier om pantomimen?

Sådär höll vi på tills det ringde i klockan. Alla repliker viskades. Det måste sett onödigt teatralt ut. Ibland behövde man vrida på överkroppen (läs: torson). Nikola gick naturligtvis med på att låna ut sina kryckor, utan gnäll, eftersom han inte hade något val. Jag vet inte exakt hur mitt ödmjuka förslag hade muterat när det nådde Nikolas öra via Brunos brors vackert spruckna läppar, men jag är relativt säker på att det var smyckat med ekvilibristiska hot om våld, kanske (och här vill jag betona det ordet) till och med nakenhet.

Det ringde i klockan och vi hämtade våra ”ytterkläder” och min peruk från Bettans krokar. Hon fick en genuin high five eftersom inget var stulet. Vi gick ut på gården. Det var en strålande eftermiddag. Vi la Nikola på ett bord. Jag tog fram en bläckpenna ur fickan. På hans gips började jag skriva den interaktiva novellen. Eftersom den var interaktiv så frågade jag först, rakt ut, vad den skulle heta. ”Hundra paniska stycken om lika många paniska smycken”, svarade Brunos bror. Utan att tveka, med ett rått skratt. ”Det är en liten blinkning till Hervé Guiberts Till vännen som inte ville rädda mitt liv.” Bruno ville att den skulle heta Lättnaden och nåden, men det var ju inte han som jag var hopplöst förälskad i. I tre timmar skrev jag. Nikola, den tappra, fick sippa på en Coca-Cola Light. En patetisk lärare kom ut och frågade varför vi inte var på lektionen och vi sa precis som det var: det här var lektionen.

Jag känner att det är dags, jag måste erkänna det nu, att novellen till Halebop inte var färdigskriven när jag började med det här skenbart slappa sommarföljetong-konceptet. Jag hade inte alls suttit mig ner på studs och författat med manisk disciplin (på grund av våta drömmar om reklampengar) i sekunden jag fick det första mailet från tjejen på byrån. Jag hade, med mycket möda under loppet av tre veckor, skrivit ungefär en sida som kunde anses ”okej”, den som konstituerar del 3, när jag fick beskedet om att kampanjen om mer surf inte skulle behöva vare sig mig eller min novell. Det var med andra ord rätt skönt att inte få det där jobbet. Jag vet inte om jag hade hunnit fixa ihop en tillräckligt bra historia i tid, jag tror inte det. En text som var så spastisk i sin ekvilibrism och så krystad i sin poetik att det vägde över för det vedervärdiga i aktionen ”att sälja sig”. Jag skojar lite, det mesta i textväg väger över för det, annars hade det varit tragiskt. I princip all litteratur skulle vara omöjlig om det inte, för det mesta, var ansett som helt okej att sälja sig. Den skulle inte finnas. Då måste jag, i och för sig, kanske ändra mig igen: vore det verkligen tragiskt? Skitsamma.

Jag andades alltså ut (symboliskt) och viskade, liksom i utandningen (bokstavligt, jag tycker om att prata med mig själv): skönt, nu behöver jag inte prestera. Nu behöver jag inte göra en hoppfull part av kött och blod utanför min egen kroppshydda (av berått blod) missnöjd. Att göra mig själv missnöjd har jag sysslat aktivt med sedan 1998 när jag av misstag lyckades sno en flickas röda tuggummi, så det kändes som en relativt ljuvlig sommaraktivitet. Det kändes som gammal skåpmat. Jag tycker om ljumma rutiner och iskallt vitt vin.

Det bör tilläggas att jag under den här perioden, försommaren 2020, var väldigt nedstämd, för att inte säga deprimerad. Vilket också hade, om än snäppet långsökt, med reklam att göra. Jag kände mig helt enkelt lämnad och upplevde en sorts grav separationsångest, en som var ny för mig. Den jag saknade var en äldre reklammans aggressiva uppmärksamhet, en pensionerad formgivare vid namn Ove Pihl. En dignitär. Visst säger man så? Han hade, med buller och bång, tidigare under våren basunerat ut och påpekat det hemska i mitt, teoretiskt väl underbyggda, tilltag att appropriera hans gamla klassiska Atlantis-form till omslaget för min nya roman, De äter ur din hand, baby (finns på Rönnells). Pihl hade ringt både Resumé och Svensk Bokhandel och han hade varit förbannad. Man kunde ju blanda ihop den här boken med en bok som han formgivit! Detta var olagligt! Om jag inte får en personlig ursäkt från chefen på förlaget, och om utgåvan inte dras in så tar jag det till rätten! Jag äger marmor! (Den sista repliken är ett skämt). Jag blev ytterst upprymd av dessa oväntade brösttoner efter att den värsta skammen lagt sig. Skammen? Ja, jag ville ju naturligtvis inte att Pihl skulle vara arg. Jag vill inte att någon ska vara arg. Om du är arg så vill jag göra dig glad! I mina ögon var det naturligtvis en hyllning, så som man skulle kunna hylla en annan klassisk form från 1900-talet, säg ”mjölkpaketet” eller första upplagan av Salingers Nine Stories eller glaskonst signerad Ulrica Hydman-Vallien. Genom drastisk uppdatering, från min formgivares sida, av både färg och mönster, och framförallt genom att placera ett alldeles nytt, unikt (och naket) konstverk signerat den begåvade Ivan Johansson stort och centralt på bokens omslag, så visste jag ju att det vi gjort var väldigt lagligt. Pinsamt lagligt. Nästan fegt? Först ville jag ringa Pihl och förklara mig. Ödmjukt lägga fram mina parasitära mutationstankar om reklam och konst, som jag blev uppriktigt förvånad över att han inte delade. (Kanske skulle jag hosta fram den något underskattade sägningen (på grund av dess lögnaktigt utopiska potential): det drabbar väl ingen fattig?) Ska jag vara helt ärlig så visste jag inte att han fanns. Missförstå mig rätt: jag hade av misstag stulit (läs: lånat) ett Atlantis klassiker-exemplar av Montaignes essäer när jag var i Grekland på ett arbetsstipendium och det var då jag fick idén till mitt omslag. Kongenial, om jag får säga det själv. Jag säger det själv, högt, just nu. Jag sitter ensam i mitt rum och skriker ”kongenial”. Cindy i min bok var inte bara idiotiskt och obegåvat besatt av Cindy Sherman, utan även av manipulationen av (själv)porträtt och postmodern popkonst, generellt. Det kändes helt naturligt att i förlängningen, med en smula spefullt kärleksfulla motiv, också ”stjäla” en faktisk, existerande form. Men! Jag borde naturligtvis googlat originalformgivaren och formulerat ett artigt mail. My bad. Jag hade faktiskt stulit lite. Min hjärna var en tjuv. Och nu var jag upprymd. Som en kleptomaniskt pumpad scout (gammal metafor). Nu när den första skammen, den som triggats av förutsägbar empati, hade lagt sig. Jag visste ju att det inte var olagligt innerst inne (jag hade, till skillnad från vissa andra, till exempel hört talas om Andy Warhol), men jag hoppades nästan att det skulle vara det. Och att jag skulle få skulden. Jag ville åka dit! Mitt förlag ville att jag skulle ligga lågt, och jag lydde naturligtvis eftersom jag är så feg, men jag ville åka dit. Jag borde, såhär i efterhand, ha kastat bensin på elden. Jag tänkte att detta, en rättegång, helt i motsats till vad Pihl tänkte och spekulerade i, var det som skulle ge mig och min nya roman nödvändig publicitet på riktigt. Pihl trodde att boken skulle sälja som smör för att man skulle tänka på honom och Atlantis klassiker-serie, han trodde att allt detta var ett fräckt försäljningsknep, ett personpåhopp, medvetet orkestrerat av Bonniers. Jag var väldigt ledsen att göra honom besviken. Jag vill inte att någon ska vara besviken! Jag vill att min förlagschef ska syssla med medveten orkestrering! Jag var också väldigt ledsen över att ingen hörde av sig och ville ha min åsikt, jag som var huvudpersonen (läs: hjärnan) bakom hela debaclet. Allt bara rann ut i sanden. Inga andra medier plockade upp det (en slump att Resumé och Svensk Bokhandel brinner för reklam?). Pihl måste talat med en jurist? Och boken sålde naturligtvis inte särskilt bra. Nu, månader senare, är den i princip död, vilket är helt okej. Om Pihl inte hade råkat se mig, från sin karantän, när jag oförtjänt, på grund av Corona-avbokade internationella gäster, satt svettig i Babel och viftade flinande med det där fotografiet av Jelinek, så hade han aldrig ens fått veta att denna ”stöld” av hans form (det är faktiskt ett ärligare ord än hyllning, jag har insett det nu) existerade.

Att hälla bensin på en eld klingar snäppet sexigare än att rinna ut i sanden. Debaclet är ett festligt och äckligt och debilt ord. Det här, den här "bikten", är bara en parentes, om än tematiskt passande, i följetongen. Det var sommarkonceptet "följetong" som faktiskt fick mig att vilja skriva klart historien om tonåringarna som stjäl ett par kryckor från ett barn. De älskar verkligen pantomimen. Som David Bowie också gjorde, på ett falskt sätt. Det finaste med Bowie var att han älskade pantomimen på ett falskt och ytligt sätt, och att han var så dålig på att mima. Det är så förutsägbart vackert: oj, här är visst en glasvägg. Här är visst en vägg av glas! Hur ska jag komma igenom, bort till mikrofonen, när det är en obegriplig vägg av osynligt glas här, mitt på scenen? Stöld är ett härligare ord än hyllning. I några sekunder var jag upprymd, nästan kleptomaniskt pumpad (som en scout), sekunderna var dagar, men sen blev jag deprimerad. Allt hade varit så flyktigt. Jag trodde att jag äntligen hade chans till fängelse där. Något att romantisera, precis som en pappas vapenvägran. Att vägra vapen går att likställa med att appropriera en form från en klassiker-serie. Det är i princip samma sak. Man var tyvärr tvungen att vara blind för att inte notera att det var en ny bok. Inte ens det fungerade på grund av taktilitet. Jag önskar så, av hela mitt hjärta, att jag inte hade skrivit en ny bok. Jag hade hellre skrivit Montaignes essäer. Eftersom de är ganska bra. Jag hade hellre ägt lite marmor. Nu måste jag skriva vad jaget i min berättelse skriver på barnets båda gips. Barnet heter Nikola efter en fotbollsspelare som gillar att dra upp sina shorts. Han vill visa hud. Han befinner sig i Chengdu. Nu måste jag skriva Hundra paniska stycken om lika många paniska smycken. Det är den näst sista delen. Jag bestämmer när sommaren slutar, remember? Den kommer på måndag. Dismember? Nej, styckad. Jag skriver på svenska. Jag känner mig tvingad. En svensk stiger i graderna rent karmamässigt när han förhåller sig strängt till upphovsrätt. Se där! Det blev ett fängelse, ändå. Det blev ett samhälle av smält sand. Jag häller bensin på dikten.

Hundra paniska stycken om lika många paniska smycken: "Det var en gång två gråtande clowner. De grät från dagen de föddes till dagen de dog. 15 år och 3 dagar. De föddes samma dag och de dog samma dag. De gjorde allting tillsammans. De gick gatorna fram och spred sitt budskap. De hade ett tydligt budskap. De grät stillsamt. De grät värdigt. Helt tyst. En tår i taget. Samma väg längs kinden varje gång. Det uppstod som en spikrak spricka av röd, naken hud i sminket. De var sminkade likadant. De hade sminkat varandra. Tänk, att få vara någons spegel. Deras namn var Hjalmar Bergman. Båda hette Hjalmar Bergman. De hade varsin krycka och en hink med röd färg som de bar mellan sig. De gick gatorna fram, på väg mot en kyrka. De sa aldrig något. De bar på ett dödsbud. De stannade upp då och då för att måla på fasader. På skyltfönster. På människor och djur."

Sen följer flera centimeter av små meningar som inte går att läsa eftersom jag hade rört mig själv till tårar av det jag skrev på Nikolas gips. Orden blev helt smetiga av salt och sol (tårarnas godtyckliga sabotage gjorde novellen interaktiv). Det här var längesen. Jag minns inte vad jag skrev som var så vackert, men jag minns att jag kände igen mig. Jag har kvar de två gipsen i en låda under sängen. I samma låda ligger masken jag strålades i och en t-shirt med siffran 13 på. 13 rätt var verkligen respekt på den tiden. Detta är mina klenoder. Lådan är mitt kors att bära. Jag ska försöka transkribera slutet nu. Jag visste inte då att det var ett profetiskt skillingtryck. Att det skulle bli mitt och Brunos sista skådespel.

"Hjalmar Bergman och Hjalmar Bergman hade pinjemun. De brukade ibland stanna och hångla. Hungrigt, stoiskt, flera minuter. Tänk, att få vara någons näring. När de var 500 meter kvar till kyrkan satte de sig, som på en given signal, ner på asfalten. De började måla. Eller skriva. Kan man måla bokstäver? Med kryckan som en pensel? Är det popkonst? De var klädda i svart och silver. De var 15 år gamla. De skrev sitt dödsbud med blodröd färg. Det var inte ett dödsbud, det var hundra. Det skulle ta 3 dagar och kräva 500 meter asfalt. Varje dödsbud var en dikt om en docka som stulit en klocka och för detta ringa brott avrättats på öppen gata. Hjalmar Bergman och Hjalmar Bergman var inte bara clowner – de var vittnen. Det var därför de grät. De älskade dockor. De älskade klockor. När de var färdiga så stod de på kyrkans port. De vände sig mot varandra. De såg aldrig bakåt. En sista kyss. En klumpig bugning. Sen slog de varandra, med kryckorna, sönder och samman. De avled, mycket långsamt, av sina skador. De delade en sista tanke: detta är bara en avledningsmanöver. Kyrkklockan var tyst."

Jag transkriberar det här till tonerna av Braveheart. En film kan ha toner. Klingor i klungor. Han som spelar patriarken i Succession säger att de spelar förbjudna melodier på förbjudna säckpipor. Den enda definitionen av punk. Jag minns vad vi gjorde efter att jag skrivit klart. Nikolas gips var alldeles blåa av bläck. Det hade gått tre timmar. Nikola hade somnat. Han var inte längre ett barn. Brunos bror hade somnat. Han var fortfarande inte ett barn. Jag tittade på Bruno och sa som det var: att jag älskade hans bror och att jag drömde om att måla med munnen. Det är en signal, för dig utgiven. Sa jag.

10.

Det är först nu när allt ska ta slut som jag läser allt jag skrivit i ett svep. Jag ska försöka samla mig. Vi har kommit hit idag för att samla mig. Man kan väl påstå att det finns tre olika lager. Jag vet inte. Folk påstår så mycket. Jag är så folklig. Nu är jag i det tredje lagret. Lagret i vilket jag parallellt med fiktionen kommenterar fiktionen. Det sämsta lagret (eftersom det också är fiktion, om än mer blygsam sådan, och eftersom det växer som en narcissistisk cysta). Lagret i vilket jag av en slump läst Lars Forssell och helt i onödan försökt krysta fram en novell till Halebops sommarkampanj om mer surf (två händelser som inte är fiktion). Sen har vi själva "novellen", lagret där jaget, Bruno och Brunos vackra bror utnyttjar ett skadat barn (Nikola) med två helgipsade ben för att stjäla hans kryckor. Det är det näst sämsta lagret (eftersom sadismen varken motiveras eller tas i mål). Sen har vi sagan som jaget skriver på gipsen. Skillingtrycket om de två gråtande clownerna som dödar och älskar varandra. De som båda heter Hjalmar Bergman. Det är det, tveklöst, bästa lagret. Eftersom det är en historia som inte är förstörd. Eftersom det är en cirkel som sluts. Som ett par ögon.

Är det verkligen en slump? Faktumet att Madonna igår lät skicka ut en visuell kommuniké vars budskap var att alla har en krycka. Är det verkligen en slump när sadismen tas i mål? Hur sluter man ett par ögon, med tvillingtrycket?

Jag ska försöka samla ihop några tankar. Ej att förväxla med trådar. Nota bene. Folk kommer att bli besvikna. Du är så folklig. Jag noterar, när jag (på grund av respekt mot mig själv) läser sommarföljetongen i kronologisk ordning, att det råder stor brist på konsekvens i novellen. Jagets olyckliga förälskelse i Brunos bror lanseras för plötsligt, till exempel. För er som undrar så var tanken att både Brunos bror och barnet (Nikola) skulle dö i den sista delen. Det skulle vara den utlovade skolmassakern. Ett sorts tragiskt klimax som jag misstänker att den schyssta mobiloperatören Halebop hade velat tona ner. (Det jaget skriver i del 3 om eventuell exil i Bryssel är en lögn.) Bruno skulle bli så galen av jagets erkännande i slutet på del 9 att han dödar sin bror och det gipsade barnet med barnets kryckor, men jag kunde inte förmå mig att skriva ut den scenen. Den kändes överflödig efter sagan om de gråtande clownerna. I just den här fiktionen skulle det vara övertydligt om verkligheten imiterade dikten. Kaka på kaka (förlåt för det vidriga uttrycket). Jag kunde inte skriva det, och jag kunde inte skriva att jaget sedan hjälper Bruno att gömma liken i ett förråd på den tomma skolgården (kulörta lyktor och två lik). Att jaget sliter av gipsen (manuset) från Nikolas döda kropp. Att jaget följer med Bruno in i skolan, till skåpen. Att de pliktskyldigt och mycket skickligt sminkar sig på handikapptoaletten. Att de går bort till centrum och handlar en hink röd färg. Att de iscensätter Hundra paniska stycken om lika många paniska smycken på stadens paradgata och sen skiljs åt för att aldrig se varandra igen. Att de aldrig hinner till sagans slut, att de aldrig hinner till hånglet och kyrkporten. (Det är svårt att spela teater med varsin blå krycka och röra sig framåt. Det går långsamt. Det blir inte bra.) Att de tas om hand, relativt vänligt, av polisen (pojkarna är ju vita och sminkade som clowner). Att det ändå inte var någon i publiken. Jag kunde inte skriva detta.

Så jag skriver några andra, avslutande meningar.

Den här sommaren har en konstnär tänkt på mig när han noterat kryckor på Instagram. Det har gjort mig rörd.

Den här sommaren har jag efterlyst Clownen Jac av Hjalmar Bergman på Facebook. Många trodde det var ett skämt, eftersom det kanske är Sveriges vanligaste bok, men jag var helt seriöst (även om det samtidigt också var ett skämt). Jag ska få den av min faster i utbyte mot min nya roman. Det är en helt otrolig deal. För mig. Jag är extremt sugen på att läsa Clownen Jac. Jag vet att den är bättre än min nya roman.

Det finns ett kanadensiskt frimärke med detta motiv: en clown som jonglerar med kryckor för att imponera på en liten pojke med tandställning.

När jag sprang förbi fotbollsplanen i Bredäng så såg jag två små barn i perfekt Jokersminkning som sysslade med pil och båge. Jag vågade inte stanna, men jag ville stanna.

Brunos bror är inspirerad av min bild av Thorsten Flincks tvillingbror. Jag har aldrig sett en bild på Thorsten Flincks tvillingbror.

Jag stal (läs: hittade) Lars Forssells pamflett om Chaplin i ett hus på en ö i Stockholms skärgård.

En försenad dedikation: till vittnet som inte ville rädda mitt liv. Jag har, konsekvent, börjat kalla vänner för vittnen. Jag undrar verkligen hur Dockorna av Katarina Wennstam slutar. Det börjar bli riktigt spännande. Vilken tur att jag prenumererar på DN.

Notera nerverna. Läs allt du någonsin skrivit i ett svep, som en svepning. Du vet vad man brukar svepa? Helgon och lik. Man sveper in dem i olika tyg. Är det någon sensmoral i dessa historier, de om alla dockor (människor) som stjäl klockor (jag vet inte vad klockorna symboliserar), så är det sensmoralen som berättar att skönlitteraturen är en död begreppsapparat. En relik. Vi lägger ett stort lakan över skönlitteraturen och låtsas att den inte finns.

Jag ser ett youtubeklipp (som jag råkar komma över när jag bildgooglar clowner med kryckor för att bildsätta sommarföljetongen på min hemsida): Milky the Clown with Little Nancy, the girl on crutches.

Nancy är en liten flicka som har fått i uppdrag att tända en fackla.

Tänk att vara en flicka som tänder en fackla.

En man säger rakt in i kameran att det finns en riktig överraskning.

Cirkusen har kommit för att bevittna ditt performance, Little Nancy.

Ditt performance är staden och cirkusen har kommit till staden.

Cirkusen innehåller tv-personligheter, några av dina favoriter.

Här är Milky the Clown.

Hej Nancy, jag är Milky. Hur mår du, ganska bra?

Vad är det här vid din näsa? Oh, såg du det?! Är inte det där en stor boll?

Jag har en annan boll, men den är inte riktigt lika stor, det är den här.

Och vet du vad jag kan göra med den? Jag kan få något att hända, titta.

Tittar du? Nej, den är här borta. Nej, det är den inte! Det är en kanin.

Och där är han, en liten kanin. Vilket påminner mig om påsken.

Och här är en varmkorv, se jag tog med mig min egen lunch.

Den här behöver jag inte, jag stoppar den här, men jag har en annan.

Och jag har en annan. Och här är en vid ditt öra. Sluta le nu.

Här är en. Och en till.

Jag stoppar undan den för att jag inte behöver den, eller hur?

Men här är en till. Här är en till varmkorv. På din näsa.

Little Nancy säger ingenting till Milky the Clown. Hon har en krycka i varje armhåla och hon är helt stum. Sen tar klippet slut. Den översta kommentaren är sex år gammal: Surely there must be more of this video! It cuts off so suddenly. Still, it is a miracle to see...