kom ihåg var ni förstörde det först
(hel version, dikt om bokmässans första dag 2018, skriven för (och publicerad i) Göteborgs-Posten 28/9-18)
kom ihåg var ni förstörde det först
att
dö i sviterna av sviterna i sviterna (draperad i tårar)
hur många har houellebecqs bröllopsfotografier i plånboken
jag går alltid till se människan eftersom jag vill se människan
jag är liksom oförblommerat på skönlitteraturens sida
jag träffar en förläggare som vet att jag är här för att hämnas (jag är här för att hämnas)
den slaktade robotkroppen är en blurb och barn vet varför reklam är bra
den renaste formen har så rent blod på händerna
brottsplatsen öppnar på lördag, men det är bara en docka som är livlös
en slogan är bara ett kapitel till, bara ett kapitel till
jag såg de sjukaste liberalerna från generationen över mig (?) samlas på ett stort golv
med sjukaste menar jag att de var lika sjuka som brinnande änglar
jag tänkte på det i termer av fri entré
jag frågade läsarna hur jag skulle skriva den här deckaren
sen gjorde jag nästan precis som läsarna sa, det blev så bra
det kommer ha en liten defekt på samtidsromanen (bröstmjölkserotiken)
bokmässan är en orm när det enda jag kan göra med en penna är att suga på den
poesins verktyg: patetik, maskinröst, nonsenströst
näringslivet har häftiga specialeffekter men inte om man jämför med näringsdöden
här och där: gymnasielevers tristesstraumatiserade nunor
mörklila blommor har korsfästs på en scen för grävande journalistik
det går ett larm vilket är vackert och en gosskör (två killar) löser palmemordet i realtid
när min svärmor kom till sverige plockade hon upp alla rosor i korsningen sveavägen/tunnelgatan eftersom de låg på marken
chefer läser högt för sina barn innan läggdags, det är viktigt
det är svårt att rimma på kvinnlig badminton
jag vill också att mina byxor ska vara en skräddarsydd charkprodukt
det finns ett litet hot vid horisonten när det roliga är nära
det cyniska tillståndet blev trend på två röda
jag minns tejpen över läpparna, munsmaken i blodet
en monter kan inte ta form i rum för letargi
bokmässan måste leverera i år (som trop)
i år är allt som vanligt igen (som trop)
använd arsenik (som dropp, små doser)
diskutera parafrasen (som hopp)
bokmässan laddar för revansch när sår lamslås i kulturen
jag väljer knytblus som den sista cystan över käften
en kista över läpparnas bekännelse, det handlar om respekt
ledarskribenten är den djupt politiserade symbolfrågans bulvan
ledarskribenten är kanske motsatsen till strömavbrottets barn
jag lyssnar på anyurus eftermiddag i madrid
alla berättelser om hopp måste börja i livet är fruktansvärt
jag träffar en förläggare som intervjuats av studenter
har ni någon utvecklad strategi för content?
ett självsäkert språk darrar av reliker (vi vill läsa ditt manus)
linderborg ropar göraaaan tio meter från den skönaste pestmasken
cyberpunken exponeras och tillsammans blir vi knarkare
en fåtölj av nora roberts produktion för tankarna till katarina den storas förstörda kukmöbler när gessen säger min publik är folk som läser the new yorker
och framtiden är aldrig nuet
ingen kan stava litterära konsulter
skyltdockan bär plastdräkt
jag tänker på kirurgen som signerade patienternas organ (a hero if there ever was one)
se människan
be människan dra åt helvete
jag tänker på marina som blev slagen i huvudet med en förvrängd avbild av sig själv
signeringskön är den skeva platsen
från en journalistisk tungviktare till en annan: döden
jag vill ha en tröja som säger vi kan göra wikipedia sämre
jag hör en präst skrika ”positiv affirmation” samtidigt som jag går förbi två klosterbröder