Ruininternhumorn, "eller något"

För ett år sen var jag full och alienerad på ett hotell i Peking och 150 sidor in i den bästa roman jag läst. Jag skrev: det mest sublima i litteratur är när en författare lyckas skildra internhumorn i en "dödsdömd kärleksrelation", låt oss kalla det ”ruininternhumorn” (jag stavade fel på sublima, mobilen ändrade till bulimi, men ja: det är en blinkning till ruinlyriken). Megan Boyle gör detta i Liveblogs första fjärdedel (när hon beskriver dagar med sitt ex, den “moderna kultförfattaren” Zachary German). Ingen har med sådan skärpa skrivit ner alla löjligt självmedvetna repliker som man bara säger, och som (bara ibland!) betyder någonting livsviktigt för en (bara en!) annan människa. När det inte betyder något är det så sorgligt, man drabbas verkligen av detta när man läser: hur allt står på spel. Ruininternhumorn: så svår att bemästra. Jag blir nästan rädd när någon lyckas. Det är för nära. Megan Boyle dricker en sprit som heter “I'm Coconuts Over You”. Det är så man ska slå sig för bröstet, med en liten kniv.

Efter ett år av panisk ransonering läste jag till sist ut Liveblog, i en äcklig hytt utan fönster på en finlandsbåt. Sen skrev jag: Hur definieras kärlek? Hur definieras en sociopat? På sistone har jag känt mig psykosocial.

Sen fortsatte jag skriva.

Att stänga in sig själv i sitt rum är en överväldigande poetik. Att slipa sin depression till en meningslöst vass kniv är en oemotståndlig terapi. Att låta solen spegla sig i bladet, att glänta på fönstret, slå upp skärmen, skriva, men aldrig någonsin gå ut eller nå nåd. Det är vägen framåt, mot en ny solidaritet. Det är ett gränslöst uttryck för en militant disciplin.

Jag vet inte. Jag har precis färdigställt en roman om en modern eremit. En modern eremit vars apati muterat till sin motsats. Vars envishet och viljestyrka är helt störd. Det är kanske inte riktigt så Megan Boyle arbetar i 10-talets kanske största romanprojekt som gavs ut på Tyrant Books i fjol. Det är kanske inte riktigt så hon levde när hon skrev 2013. Är hon ens apatisk från början? Nej. Hon mår bara förlamande dåligt, som så många andra ”unga vuxna” (läs: människor) gjort och fortsätter att göra, med en frekvens lika alarmerande som rörande, och det är ju inte särskilt unikt? Nej, det unika är gestaltningen. Det speciella är den precisa, osentimentala blicken med vilken hon ser sig själv utifrån och inifrån samtidigt. Som om John Malkovich gått in i sitt huvud, sett sig själv i spegeln och börjat skriva strängt om sitt liv. Stannat där inne.

Megan Boyles konsekventa hårdhet mot sig själv är kärlek. Tillståndet som spills ut över sidorna liknar kanske självhat, men det är en ny position som manifesteras. Det ljuvligt paradoxala är den monumentala arbetsmoralen hos en person som gett upp livet på så många plan. Strategierna som misslyckas gång på gång i det sociala, men som triumferar i litteraturen.

Megan Boyle skriver, den 17 mars 2013, att hon från och med nu kommer skriva ner allt hon gör, tänker, känner, säger. Hon ska verkligen försöka. I en blogg. Hon har ingen aning om hur det ska gå.

Att göra saker, tänka saker, känna saker, säga saker. Det är fruktansvärt svåra processer och fenomen. Att skriva ner allt är inte så banalt i sin ansats som det låter. Det är magnifikt. Megan Boyle mår väldigt dåligt. Hon har haft svårt att leva i stora delar av sitt liv. Hon har precis gått igenom en traumatisk abort. Hon har försökt ta sitt liv. Hon känner att hennes liv inte tillhör henne, ”eller något”. Hon vill förändring. Genom den notoriska skrivakten vill hon få syn på sig själv.

Att alltid banga. Ansvaret, ansvaret, ansvaret, ansvaret. Jag hör i en podcast Liveblog beskrivas som litteraturhistoriens ledigaste redogörelse för heroinmissbruk. Megan Boyle säger att hennes hjärna inte processar opiater “såsom din hjärna”.

Jag läser en recension av UKON:s nya bok, Rebecka Kärde skriver om UKON:s garderingar. Megan Boyle är en mästare på den garderade texten, hon gör positioneringen radikal, på grund av hur den fylls med smärta. Att leva är att gardera sig, ändra sig, att hyckla. Att leva är i princip frasradikalt, per automatik. 

Jag har tidigare jämfört Liveblog med Ulysses, men trots att jämförelsens sensmoral är till Megan Boyles otvivelaktiga fördel är den orättvis och olycklig. Det är också dumt att jämföra boken med skandinaviska, överskattade petitesser som Min kamp och Lars Noréns dagböcker. (Behöver jag skriva att jag inte läst dem? Lol.) Hennes unika stil och oängsliga ignorerandet av det förvillat daterade begreppet “autofiktion” existerar snarare (föga förvånande) i samma alternativa universum som Tao Lins Taipei, Marie Calloways vad tjänade jag för syfte i ditt liv, Juliet Escorias Juliet The Maniac och Darcie Wilders literally show me a healthy person. Fragmenten som möter de långa, nästan avmätt registrerande prosastyckena. Hudlösheten som vapen. Paniken när solen går upp. För den går nästan alltid upp. Även om alt lit-begreppet var löjligt i sin linda, och trots att det förstördes av killars groteska sexualitet (och fäbless för färsk frukt), ringades någonting betydelsefullt in: det fanns en hög, loj och motsägelsefullt dramatisk amerikansk rörelse som vuxit upp på internet. Som varit introvert men blivit skenbart extrovert på grund av lättillgängliga droger. Vars bästa litterära verk vibrerade av tyglad kemisk ångest och stringent sensibel komik. En rörelse som fick vemodigt vackra ringar på vattnet.

Föreställ er en lakonisk stil som med oregelbunden frekvens exploderar.

Den konceptuella effekten av utskrivna klockslag kan lätt kännas tröttsam. Den av registrerade matvanor kan lätt kännas passé. Den av uppradade toalettbesök kan lätt kännas sökt. Kenneth Goldsmith möter Marcel Proust. Jag skojar. För här spänns texten likt en akut pilbåge, parallellt med ackumulationen av skenbart trista detaljer. Megan Boyle gör nästan ingenting (förutom att chatta, knarka, få parkeringsböter och urinvägsinfektion), men hon är en sträng redaktör för livet. Andetag skrivs bara ner ibland. Det är mer redigerat i efterhand än man tror, vilket bevisar redigeringens finess. Marcel Proust knullar hjärnan ur Kenneth Goldsmith. Megan Boyle har datummärkt sin skevt explosiva prosa sedan debuten med selected unpublished blog posts of a mexican panda express employee. Hennes body of work har i första hand publicerats direkt, utan fysisk mellanhand mellan författare och läsare, men texten har alltid excellerat när den dött och sedan liksminkats. Klippts ut och klistrats in i bokobjektet som är en bur.

Det är ljuvligt att man kan liksminka livet. I något så barockt som en bok. Att inte liksminka är också en liksminkning.

Liveblog är en roman om att leva med två katter som heter som två människor och som verkar totalt likgiltigt inställda till din existens. När Megan Boyles sommar till sist blir en sommar av hat, på grund av ett otroget romantiskt prospekt vars namn är det enda som utelämnas konsekvent (han heter “Utelämnad” och han är ett pretentiöst svin), så förvandlas den ena katten, Shirleys, likgiltighet till fientlighet. Hon börjar konsekvent att kissa i Megan Boyles säng. Det är kanske civilkurage. Shirley markerar revir för att hon vill att Megan Boyle ska hata mera och därför fortsätta leva. Eller leva och leva, lämna lägenheten. 

Hur trivs jag själv, i självvald isolation? Helt okej, “eller något”, så länge det är tidsbestämt och godtyckligt och lyxigt. Jag kan göra plankan och onanera och kräkas och dricka vodka tranbär i en relativt härlig cirkel. Jag kan vattna mina tvångstankar och neuroser, men detta är bara vägen till lycka om man vet att det finns ett slut. I Megan Boyles fall finns en mamma. Hennes mamma är en sannare räddning än den patetiska drömmen om att ta värvning i flottan. Som också existerar. I mitt fall finns en fru. I min kommande romankaraktär Cindy Shermans fall finns en ny solidaritet, men den är falsk eftersom det bygger på att alla följer henne i fotspåren. Hon triggas vidare av sin egen omöjlighet.

Om jag är en posör och Eyvind Johnson var en arbetarförfattare och Maria Schottenius är en del av prekariatet vissa jordfyllda helger så är Megan Boyle the real deal. Så real man nu kan bli. Så real som man nu kan stå ut med att vara.

När jag skrev min egen roman så var en tidig inspiration naturligtvis det japanska hikikomori-fenomenet. “Den förlorade generationen”. Att stänga ute solen. Men jag var tvungen att lämna det kvickt, det blev fetisch. Man skulle kunna påstå att Megan Boyle var en förvuxen hikikomori-gestalt på amfetamin sommaren 2013 om man vill praktisera litterär fetischism. Det är inte farligare än litterär pedofili.

Premissen är skrattretande enkel: hjärnan är ett rum.

Megan Boyle och jag delar, som sagt, en fascination, en besatthet, en religion. Internhumorn. Internhumorn är och förblir den vackraste definitionen av kärlek. Tack vare internet kan man knarka internhumorn helt ensam. Strategiskt! Som en sociopat?

Berätta om en trist dröm. Megan Boyle kan göra det. Be om ursäkt för att du ber om ursäkt, Megan Boyle kan göra det och hon gör det hela tiden.

I en dröm är hon en fånge som är fri.

En intressant aspekt av romanen är hur autofiktionen (vi kallar den så ändå eftersom vi suger) konkret påverkar Megan Boyles liv och relationer, och det mest positivt. Hennes eget lika kaotiska som klosterdisciplinerade performanceprojekt , men också generationskamraters böcker som publiceras 2013, generar liksom tydliga effekter i det praktiska psyket. Tao Lins tidigare nämnda praktverk, kärleksromanen Taipei, kommer ut och vi får läsa Megan Boyles interaktion med boken som hon själv till stora delar inspirerat och är en bärande karaktär i. Som hon själv gifter sig i (med Tao Lin). Som hon själv tänker högt och tar ofantliga mängder MDMA i. Den här boken förstör inte hennes liv, vilket är fallet i många andra liknande situationer där en exfru ”hängts ut” och spikats upp som en musa på korset, det är intressant, det är som att den snarare berör och berikar hennes annars avgrundsdjupt depressiva tillvaro. Det är väldigt roligt, men också ömsint i sin komiska omtänksamhet, när hon frågas om ett citat av en journalist från New York Magazine på Tao Lins releasefest och svarar: han stavade mitt namn fel. Det är liksom ingen vits att skilja på fiktion och verklighet när fiktionen är vacker och det som är vackert nära smärtsamhetens gräns känns sant. Sen blir det förödande och sorgligt på grund av droger men det är också vackert (på grund av gestaltning). Det är en annan historia, som man kan läsa i Taipei, vilket jag rekommenderar, för att den är vår tids Romeo & Julia.

Att göra saker, känna saker, säga saker, tänka saker. Jag har glömt ordningen.

Vissa dagar, månader in i projektet, uppdaterar hon inte, men hon skriver (hon skriver: ”jag uppdaterade inte”). Inte för att hon har intentioner att sluta utan för att den dagen, paradoxalt nog, är för händelserik, för emotionell, för intressant. 519 sidor senare och orden ”i did not update” under ett sommardatum på en annars tom sida blir förkrossande.

En dag fylld av total fysisk förlamning kan naturligtvis vara för händelserik.

Megan Boyles lyckligaste stunder är, som tidigare noterat, uppfyllda av internskämten, men efter att ha läst allt förstår jag att det inte ens behövs en annan människa, utan de lyckligaste stunderna är fyllda av internskämten hon har med sig själv. Om internhumor är urdefinitionen av kärlek (jag bestämmer det) så är den största trösten att hon, trots att hon hatar sig själv och sitt liv, faktiskt älskar sig själv när hon skriver. Ibland. Det kanske låter banalt, jag vet inte, men jag tycker att det är en triumf. En konstnärlig sådan, eftersom livet är en konst och gamla uppdelningar inte längre gäller.

Jag trodde att kärleken till en annan människa, ett eget språk som blir obegripligt för alla utanför bubblan, var det viktigaste, men man kan vara ensam. Det är alltid en kortsiktig mening med livet, men kanske bevis på en ännu större kärlek.

Liveblog är en sofistikerad kritik av nyliberalismen. Den handlar om en individ som fullkomligt förstörs av valmöjligheter. Som avskyr valmöjligheter. Som paralyseras. Som tvingas välja att skriva för att nå den hånfullt korta lyckan. I bloggen publicerar hon omröstningar. Många läsare tycker att hon ska sluta skriva och börja leva, och trots att dikotomin är falsk (och läsarna har fel) är det en ambivalent nåd när andra tar besluten.

Megan Boyle bor nära stranden men går aldrig till stranden, inte förens i slutet, av boken, som inte ska förväxlas med livet (i termer av slut). I slutet av boken går hon faktiskt ner till stranden, ut på stranden (Cristine Brache i en caption på Instagram häromdagen: ”I saw the best minds of my generation at the beach”), och då blir hon genast den ömmaste sociala varelsen, den bräckligaste och den bästa. Då vill hon, ganska förvirrat, rädda sköldpaddor.

Efter 700 sidor börjar Megan Boyle rikta faktisk vrede utåt, mot andra personer än sig själv, vrede som hon nästan inte censurerar, som hon nästan inte raderar, som hon nästan inte ber om ursäkt för. Och sen tar det slut. Det är oundvikligt att projektet måste ta slut efter att hon skrivit sig igenom en vår och en sommar och bara hatat sig själv och nu när hösten kommer börjar hata andra. Det är så lyckligt som ett slut någonsin kan bli. Bilden får mig att gråta bara jag tänker på den. Hon ser en man i rullstol, en relativt ung veteran, en man som hon för månader sedan, när hon flyttade in i lägenheten i New York, lovade att fixa smoothies till. Hon har verkligen inte gjort detta. Hon har tänkt på det. Och det är viktigt. Hon har haft dåligt samvete för tusen saker, men hon har överlevt, och det är okej. Hon har nästan inte gjort någonting och hon har gjort så mycket. Och det blev en helig skrift. Hon säger hej väldigt tyst och sen är det slut.

 

Elis Monteverde Burrau

 


* 2019 är Megan Boyle nykter och hon skriver inte så mycket. Hon accepterar alt lit-begreppet. Man måste ge saker ett namn. Hon verkar må helt okej, “eller något”.

** Den här texten skrevs ursprungligen som ett fragmentariskt ted talk, och framfördes i it-lits monter på Bokmässan i Göteborg 2019. Texten är till salu. Ifall någon vill publicera den: maila elis.burrau@hotmail.com, så raderas den från hemsidan.