Förläggarens förord till Fame Factory 035: 'KREATUR OCH TUSENSKÖNOR' av Leif Holmstrand

Fame Factory 035:

KREATUR OCH TUSENSKÖNOR 

av Leif Holmstrand

PDF, poesi (text)

free download


Förläggarens förord: 


Leif Holmstrand skickar ett meddelande och länkar ett manus och jag dör av idyllstämning.

Han skriver: ”… här är ett fem år gammalt (av alla mobbat) manus som jag älskar, baserat på Crittersfilmerna, egna konstverk, Jenny Grönvalls persona Peggy-Sue Svensson och Vera Chytilovas film Daisies.”


Jag läser det under en månad. Lite för girigt för mitt eget bästa och mitt eget sämsta och jag dör. Av idyllstämning och kommersiella ägg. 


Ett blödande rymdäventyr och jag dör. Av idyllstämning och sammetsrymden.


Exploaterande, exploderande sabotage och jag dör av kärnfamiljen. 


Jag skriver ut Leif Holmstrands manus och sen så spiller jag gammalt kaffe på alla sidor och jag dör. Sidorna koagulerar ganska snabbt och jag kan läsa ändå och jag dör. Jag kan läsa ganska långsamt. Eller jag vet inte. Tiden är lite märklig i detta sorgliga, illojala rymdprojekt. Tiden är lite märklig, men det som koagulerar blir alltid brunt. Det lyser av kranieljus. 


KREATUR OCH TUSENSKÖNOR är ingen släktkrönika, det är en slaktkrönika. Det är en sedelärande, söndersamplad skröna (det är TUSEN SKRÖNOR på cirka 70 sidor). Fast det är en ju släktkrönika, en otroligt ensam släktkrönika, vilken KREATIV TUR. Det är Fame Factory 035. 


Det är ytterst skadligt. Kärnfamiljen är miniflocken som kanske får plats på Noas skeva ark. Harry Martinsson kanske får plats på samma papper. Det är ett kollektivt arbete att döda samhällen tillsammans. Kluster är en prisjägare nu, texten är en prisjägare nu, texten är familjen nu, texten är ordningen i en myllrig feberdröm nu, och inte. Vi är döda och det är för mycket idyllstämning i texten. Det kryllar av våld och människomyror och farsan i texten. Strimlor av superfina boskapskadaver. Jag läser och jag älskar det sönder. När Leif Holmstrand, gång på gång, dödar normalberättelser. När far och son upptäcker looparnas tilltal. Som en ritual med engångshyvel. Det är ett episkt rymdäventyr eftersom komethelvetet susar. Aniara är ett as. Texten upprepar och äter upp en polis. Jag söndringsskakar i diktens kranieljus. Texten är ett tjatigt kranium som sprider ljuset som en smitta. Det går att snitta varje mening, varje människomyra, allt våld, döda samhällens levande kärnfamiljer. Det är en kannibalhistoria för det finns så många namn. Textens skaktillvaro är en brottsutredning. Mat är för härligt! Det är ett himla skönt tjat. Avsmaken är uppskattad och läsaren blir slukarknullad. Genomstungen i sammetsrymden. Tillbaka, hela tiden tillbaka, som kreatur, vilken tur, som tusenskönor, vi är djur. 


Jag läser den här texten för att återuppväcka tillvarons kranieljus. Den påstår sig ligga med trädet. Det är så vackert och nervöst, hur texten sluter sig kring sig själv men ständigt spricker som en blomma och ett leende. Hur texten notoriskt döper sig själv i samplande frenesi, dödar pojksängen. Det är flätat kannibalism. Det är traktens offentliga husdjursidiot. Det kommer från en spännande hjärnbark. Det är nästan vidrigt hur kollektiv den här dikten är i sin diktatoriska ensamhet. I rymden kan alla läsa skriket från dina läppar. Det står ”som en långfilmsinspelning” och det är en ljuvligt förvirrande metafor. Ingen medverkar någonsin i en långfilm frivilligt. Vilka är kreaturen? Alla och ingen är kreaturen. Alla och ingen kommer ätas upp. Hatet är ute att dölja. Att arbeta med sampling, som Leif Holmstrand gör i texten, är bara ett glittrande andrahandsövergrepp eftersom skrivande är ett vanligt övergrepp. Jag vet inte. Är texten bältad? En tvingad remix? Vi är döda. Ordningen återställs hela tiden. Idyllstämningen uppstår hela tiden! Det är kaka på kaka på kaka. Det handlar om det vackra groende pubertetsoffret, våld i kameran, kameran i våldet. Författaren är mer än bara en skadad/spännande/duktig mekaniker, men det är inte så bara. Det handlar kanske om att överleva i lögn eller fekalier. Det handlar kanske om att ikläda sig andras skuld och sopor. Istället för dockornas dal levereras de ändlösa looparnas tilltal innan allt exploderar och sys ihop. 


Verket, det litterära verket, är familjens rymdskepp. Verket, det litterära verket, är familjens trauma. Ett trauma är ett rymdskepp. Samhället skildras som ett explosivt sabotage. Läsaren luras in i trans. I det skadliga namnet. Är vi alla döda nu? Är pojkhjälten äntligen död? Försöker Leif Holmstrand döda eller föda minnesritualerna? Det är så jävla skönt när han dödar påskharen. Han heter inte Jenny Grönvall. 


Fortplanta sig långsamt. Dirty. Tiny. Little. Dirty. Minds. Texten börjar terrorisera och utbrister hurra. In klipps HYMENOPTERAN BOSATSU och jaget erbjuder sin kropp, jaget upplåter sin kropp. Den får offras eller knullas, men de heliga insekterna/utomjordingarna/människorna ignorerar och jaget förlikar sig med faktum, att ”den surrande sången utgjorde deras enda fokus”, i en bitterljuv men militant kapitulation. 


Sen utnyttjas PEGGY-SUE, det är en hybrid. Hon är ego. Alter ego. Hon försöker vara kvinna. Alter kvinna. Allt härbärgeras, till och med männen med kamerorna. Det går alltid att konsumera ett event, att äta en dikt. Treva saligt, sarkastiskt, salongsberusad genom textens korridorer. Leif Holmstrand är min idol: han skriker många möjligheter. Han lämnar sina konceptverk oavslutade. Jag får Göteborg. Tack som fan. Jag hotar att följa med till Göteborg. Att sälja sex idag. Inre resa full av skimmer, när ”goda råd är alltid smink”. Var det eller var det inte kvinnorna som skrek? Om behagen och lagen?


Är kreaturen avskum och räddas dessa avskum? Logik finns, draperad. Vi är verkligen ett gäng: alla kreatur, som gänget känner. Trötta ut mig. Repetera. Våra vackra ägg under familjebilen. På så vis är texten störigt kommersiell. 


KREATUR OCH TUSENSKÖNOR nålar fast rymden. Hjärntvätten är och förblir en ömsint strategi, en våldsam poetik. Nervösryckiga invändningsrynkor, när vi så lägligt, framemot slutet, utrotas. Snacka om bra timing. Den här boken är ett knäckt ägg till hemplaneten. Vi skrattar. Någon hotar fullkomligt hysteriskt. Vi skrattar. Vi betraktar våra kopiors nederlag. Ett fiktivt folkmord. En skojig film. En ödesmättad dödsstation. Vi skrattar. Vi är typ jättehungriga (ögonen). Historier skall tränga upp ur… skallen? Håll berättartassarna borta och låt din blick bada i ett glädjemodus, i ett kosmoscashflow. ”Det var en otrevlig tid, jag var en otrevlig typ.” Leif Holmstrand döper världens öde. TUSENSKÖNORNA är färre än KREATUREN. Kärnfamiljen skriker efter splittermonologer, i rymden, och nu har Leif Holmstrand (insektsguden) kanske hört bön. Leif Holmstrand är inte Jenny Grönvall. Jag är inte Leif Holmstrand. Kreatur och tusenskönor är flickor i baddräkter. Och en bok. 


Jag bryr mig om skiten. Jag bryr mig om negationens fina pumps. Läs detta om du vill klafsa runt i lyxmat. Om du bryr dig om skiten. 


Elis Monteverde Burrau, Skärholmen 12/3-19

Client

Fame Factory