Samlade förord 2 (Fame Factory)

Fame Factory 035:

KREATUR OCH TUSENSKÖNOR

av Leif Holmstrand

PDF, poesi (text)

free download

Förläggarens förord:

Leif Holmstrand skickar ett meddelande och länkar ett manus och jag dör av idyllstämning.

Han skriver: ”… här är ett fem år gammalt (av alla mobbat) manus som jag älskar, baserat på Crittersfilmerna, egna konstverk, Jenny Grönvalls persona Peggy-Sue Svensson och Vera Chytilovas film Daisies.”

Jag läser det under en månad. Lite för girigt för mitt eget bästa och mitt eget sämsta och jag dör. Av idyllstämning och kommersiella ägg.

Ett blödande rymdäventyr och jag dör. Av idyllstämning och sammetsrymden.

Exploaterande, exploderande sabotage och jag dör av kärnfamiljen.

Jag skriver ut Leif Holmstrands manus och sen så spiller jag gammalt kaffe på alla sidor och jag dör. Sidorna koagulerar ganska snabbt och jag kan läsa ändå och jag dör. Jag kan läsa ganska långsamt. Eller jag vet inte. Tiden är lite märklig i detta sorgliga, illojala rymdprojekt. Tiden är lite märklig, men det som koagulerar blir alltid brunt. Det lyser av kranieljus.

KREATUR OCH TUSENSKÖNOR är ingen släktkrönika, det är en slaktkrönika. Det är en sedelärande, söndersamplad skröna (det är TUSEN SKRÖNOR på cirka 70 sidor). Fast det är en ju släktkrönika, en otroligt ensam släktkrönika, vilken KREATIV TUR. Det är Fame Factory 035.

Det är ytterst skadligt. Kärnfamiljen är miniflocken som kanske får plats på Noas skeva ark. Harry Martinsson kanske får plats på samma papper. Det är ett kollektivt arbete att döda samhällen tillsammans. Kluster är en prisjägare nu, texten är en prisjägare nu, texten är familjen nu, texten är ordningen i en myllrig feberdröm nu, och inte. Vi är döda och det är för mycket idyllstämning i texten. Det kryllar av våld och människomyror och farsan i texten. Strimlor av superfina boskapskadaver. Jag läser och jag älskar det sönder. När Leif Holmstrand, gång på gång, dödar normalberättelser. När far och son upptäcker looparnas tilltal. Som en ritual med engångshyvel. Det är ett episkt rymdäventyr eftersom komethelvetet susar. Aniara är ett as. Texten upprepar och äter upp en polis. Jag söndringsskakar i diktens kranieljus. Texten är ett tjatigt kranium som sprider ljuset som en smitta. Det går att snitta varje mening, varje människomyra, allt våld, döda samhällens levande kärnfamiljer. Det är en kannibalhistoria för det finns så många namn. Textens skaktillvaro är en brottsutredning. Mat är för härligt! Det är ett himla skönt tjat. Avsmaken är uppskattad och läsaren blir slukarknullad. Genomstungen i sammetsrymden. Tillbaka, hela tiden tillbaka, som kreatur, vilken tur, som tusenskönor, vi är djur.

Jag läser den här texten för att återuppväcka tillvarons kranieljus. Den påstår sig ligga med trädet. Det är så vackert och nervöst, hur texten sluter sig kring sig själv men ständigt spricker som en blomma och ett leende. Hur texten notoriskt döper sig själv i samplande frenesi, dödar pojksängen. Det är flätat kannibalism. Det är traktens offentliga husdjursidiot. Det kommer från en spännande hjärnbark. Det är nästan vidrigt hur kollektiv den här dikten är i sin diktatoriska ensamhet. I rymden kan alla läsa skriket från dina läppar. Det står ”som en långfilmsinspelning” och det är en ljuvligt förvirrande metafor. Ingen medverkar någonsin i en långfilm frivilligt. Vilka är kreaturen? Alla och ingen är kreaturen. Alla och ingen kommer ätas upp. Hatet är ute att dölja. Att arbeta med sampling, som Leif Holmstrand gör i texten, är bara ett glittrande andrahandsövergrepp eftersom skrivande är ett vanligt övergrepp. Jag vet inte. Är texten bältad? En tvingad remix? Vi är döda. Ordningen återställs hela tiden. Idyllstämningen uppstår hela tiden! Det är kaka på kaka på kaka. Det handlar om det vackra groende pubertetsoffret, våld i kameran, kameran i våldet. Författaren är mer än bara en skadad/spännande/duktig mekaniker, men det är inte så bara. Det handlar kanske om att överleva i lögn eller fekalier. Det handlar kanske om att ikläda sig andras skuld och sopor. Istället för dockornas dal levereras de ändlösa looparnas tilltal innan allt exploderar och sys ihop.

Verket, det litterära verket, är familjens rymdskepp. Verket, det litterära verket, är familjens trauma. Ett trauma är ett rymdskepp. Samhället skildras som ett explosivt sabotage. Läsaren luras in i trans. I det skadliga namnet. Är vi alla döda nu? Är pojkhjälten äntligen död? Försöker Leif Holmstrand döda eller föda minnesritualerna? Det är så jävla skönt när han dödar påskharen. Han heter inte Jenny Grönvall.

Fortplanta sig långsamt. Dirty. Tiny. Little. Dirty. Minds. Texten börjar terrorisera och utbrister hurra. In klipps HYMENOPTERAN BOSATSU och jaget erbjuder sin kropp, jaget upplåter sin kropp. Den får offras eller knullas, men de heliga insekterna/utomjordingarna/människorna ignorerar och jaget förlikar sig med faktum, att ”den surrande sången utgjorde deras enda fokus”, i en bitterljuv men militant kapitulation.

Sen utnyttjas PEGGY-SUE, det är en hybrid. Hon är ego. Alter ego. Hon försöker vara kvinna. Alter kvinna. Allt härbärgeras, till och med männen med kamerorna. Det går alltid att konsumera ett event, att äta en dikt. Treva saligt, sarkastiskt, salongsberusad genom textens korridorer. Leif Holmstrand är min idol: han skriker många möjligheter. Han lämnar sina konceptverk oavslutade. Jag får Göteborg. Tack som fan. Jag hotar att följa med till Göteborg. Att sälja sex idag. Inre resa full av skimmer, när ”goda råd är alltid smink”. Var det eller var det inte kvinnorna som skrek? Om behagen och lagen?

Är kreaturen avskum och räddas dessa avskum? Logik finns, draperad. Vi är verkligen ett gäng: alla kreatur, som gänget känner. Trötta ut mig. Repetera. Våra vackra ägg under familjebilen. På så vis är texten störigt kommersiell.

KREATUR OCH TUSENSKÖNOR nålar fast rymden. Hjärntvätten är och förblir en ömsint strategi, en våldsam poetik. Nervösryckiga invändningsrynkor, när vi så lägligt, framemot slutet, utrotas. Snacka om bra timing. Den här boken är ett knäckt ägg till hemplaneten. Vi skrattar. Någon hotar fullkomligt hysteriskt. Vi skrattar. Vi betraktar våra kopiors nederlag. Ett fiktivt folkmord. En skojig film. En ödesmättad dödsstation. Vi skrattar. Vi är typ jättehungriga (ögonen). Historier skall tränga upp ur… skallen? Håll berättartassarna borta och låt din blick bada i ett glädjemodus, i ett kosmoscashflow. ”Det var en otrevlig tid, jag var en otrevlig typ.” Leif Holmstrand döper världens öde. TUSENSKÖNORNA är färre än KREATUREN. Kärnfamiljen skriker efter splittermonologer, i rymden, och nu har Leif Holmstrand (insektsguden) kanske hört bön. Leif Holmstrand är inte Jenny Grönvall. Jag är inte Leif Holmstrand. Kreatur och tusenskönor är flickor i baddräkter. Och en bok.

Jag bryr mig om skiten. Jag bryr mig om negationens fina pumps. Läs detta om du vill klafsa runt i lyxmat. Om du bryr dig om skiten.

Elis Monteverde Burrau, Skärholmen 12/3-19

Fame Factory 034:
om det finns ett östermalm
av Johan Attfors
PDF, poesi
free download

Förläggarens förord:

I om det finns ett östermalm så gör Johan Attfors något magnifikt nästan hela tiden. Han vrider och vrider och vrider och vrider. Det är just den specifika rörelsens poetik: vridningen. Runt kropp, tid, språk och minne. Det ser lätt ut. (För)vriden, tyglad Stockholmsångest på en iskall bricka av stål mitt i sommarens hål. En sorts uppriktig uppgivenhet? Jag försöker bara förmedla känslor nu. Johan Attfors skriver: ”jag hatar allting på utsidan”. Jaget vill skriva som glas, andas som glas. Det kan synas som så att allt inleds i ängsligheten. Det kan synas som så att allt utvecklas till en subtil saga, om att vara eller icke vara del av olika sammanhang. En krets, en urbanitet, en samhällskropp, en mänsklighet. Det är en melankolisk, nästan busigt lakonisk stil? Välkommen till en busigt lakonisk melankoli; det finns entusiasm och glädje här alldeles bakom, om du vrider dig runt din egen axel när du läser, det skymtar fram i visa sprickor – spontan förälskelse hand i hand med lilla hatet.

I vintras såg jag Johan Attfors läsa om orientering, (ganska) korta vackra dikter, roliga dikter, hans ansikte fyllde en vägg, väggen var på en scen. Väggen kanske var en duk. Johan Attfors virtuella ansikte var en del av en scen, lev med det. Det var svårt att tolka hans ansiktsuttryck på grund av vissa pixlar. Man fick orientera sig i språket. Jag blundade. Insidan av ögonlocken är en hud. Det uppstod som en kusligt familjär situation.

Går det att skriva om Stockholms vatten efter Lasse Berghagen? Jag skojar bara nu. Det gick inte att skriva om Stockholms vatten före Lasse Berghagen. Man kunde på sin höjd låta språket explodera, lite absurt, ibland. Jag älskar när Johan Attfors svit blir en anklagelse. Jag älskar när anklagelsen försvinner. Jag älskar att tänka på poetens minnesförlust i termer av ”vrider sig i sin grav”. En annan grej jag gillar är förlåtelsen.

Hur är egentligen glas? Jag har försvunnit lite från ”handlingen” i om det finns ett östermalm nu, men jag kan inte släppa glasbilden. Är glas något som skapar blod eller något som gör att vi faktiskt ser varandra? Det finns två spår här, det finns det som poeten skulle ha gjort, vi vet naturligtvis inte om det ”lyckades”, men det uppstår en ömhet i själva ansatsen, den vars ton skiftar från ödmjukhet till, ska vi säga, blygt våldsam lyrik? Och sen finns det vad vi kan kalla för flashbackmaterialet. Den uppskissade bildungsromanen. Att befinna sig i en bokhandel på Östermalm. Ett av flera Östermalm. Det kan vara Bodil Malmstens Östermalm. Det kan vara Eugene Sundelius von Rosens Östermalm. Det kan vara Lars Noréns. Guds? Att tänka fram Stockholm när allt är försent. Att minnas eventuell förvirring kring modellkroppens existens.

Hur är glas? Vasst och skört? Förmildrande? Hatiskt? Sand? Små gester, små medel, monstruösa människor, som jobbar, barn som läser upp. Fame Factory 034 ser, vid en första anblick, kanske ut som ett beställningsjobb, men det är det inte. Det är en så kallad dikt.

Johan Attfors arbetar med små medel. Så skulle jag kunna skriva ifall jag paniskt ville smeta mina ogrundade fördomar på en oskyldig författares process. Johan Attfors använder, till exempel, samma ord två gånger, placerar dem förrädiskt nära varandra, men ofta hinner ”allting” förändras på grund av små medel. Han jobbar med små medel på ett nästan hysteriskt vis? Satyren är en modellkropp jag vill testa som analogi för att beskriva formen. Texten är en satyr, ett tudelat väsen. Enligt viss PR (i Stockholms tunnelbana) är satyren en obehaglig figur. Det är inte sant. Satyren, som struktur betraktad, är underskattad och skev.

Martin Luuk har skrivit att Stockholm brinner (inte) igen. I Johan Attfors diktsvit så händer precis det. Inte igen, alltid igen. Östermalm finns kanske ändå, när allt kommer omkring. Det vrider sig i hjärtat. Ett varv.

Elis Burrau, Västertorp, 10/7-2018

PS. Anna Axfors har bett mig förtydliga att Johan Attfors efternamn, ”Attfors”, ej bör förväxlas med Anna Axfors efternamn, ”Axfors”. DS.

Fame Factory 033:
strömmen är den som strömmar
av Meron Daniel
PDF, poesi
free download

Förläggarens förord:

Det finns ett före och ett efter Meron Daniels dikter. Det finns ett kristalliserat postmortem-tillstånd. Det finns en tydlig bebådelsedag (för mig) och det är dagen jag upptäcker hennes twitterkonto. Hon skriver rader som ”en kropp gjord av krossade små stjärnor”, rader som ”visa mig en lustgård värd namnet”. Hon ger bort dessa rader, andra rader, nya rader, gamla rader… och fram träder ett radband som spricker hela tiden (flödet är det som flödar). Jag vet inte om ordet bebådelse passar in helt perfekt här, men det spelar ingen roll. Bebådelsen omfattar en motstridig känsla, ett språng, en eventuell rädsla, precis som Meron Daniels dikter. Det finns alltid en framskriven värld som kan krackelera likt tårar genererade av tecknad film. Nu finns det en diktsamling: strömmen är den som strömmar (Fame Factory 033). Äntligen.

Det finns en kvalitet i Meron Daniels poesi som är totalt sakral. Jag skulle faktiskt vilja hävda det. Just nu, just idag. Föreställ dig den ”nyenkla” lyriken laddad med ambivalent helighet, föreställ dig spår av aska och puder och torkade blomblad i varje ”alldaglig” detalj, i varje Hollywoodklingande titel. Föreställ dig rörelsen mellan skönhet och äckel, föreställ dig en motorväg till helvetet och himlen. Spelet mellan yta, djup och (fantom)smärta sker på samma plats. Den platsen existerar här, i dessa dikter. Det är en katedral och en stad och en kropp och en rymd. Meron Daniel skriver ”mina vingar har blåmärken”, hon håller myten hårt i handen (det är ömsom en ömhetshandling, ömsom förkrossande – för skelettet). I dikten comeback skriver hon ”ordet blev”, men sedan ”ordet är oblivet”. Jag tänker att ordet är alldeles efterblivet. Så jag skriver det nu: ordet är efterblivet och det är en vackert svag förutsättning.

strömmen är den som strömmar vrider sig kring sitt eget språk likt hjärtat slår upp mot bröstet i en symboltyngd poesi som svävar uppochner likt en infam drönare. Raderna är så tunga och så lätta, jag tänker att de väger lika mycket som själen inte väger, jag tänker att de väger 21 gram. Det är en ljuvlig skröna, för själen väger 0 gram, det är därför den är så grym. Det är därför själen är en så cool maskin.

Meron Daniel regisserar kanske Egots självmord i en dikt, omförhandlar omförtrollning i en annan (”bensin är magi”), och dagboksreclaimar hatet i en tredje. Hon konstaterar ”Ibland är det omöjligt att göra något vackert” i en paradoxal flashback som gör just det. Hon drömmer om en kollektiv alien(erad)-aktivism i hört på stan och tackar de som tackas bör innan allt tar slut. Mellan sidorna finns zombie-tweets, moderna små klassiker, det vill säga: spöken. I dikterna vecklas dessa ut; en inverterad drapering med ektoplasma och eld.

Det finns ett före och ett efter och ett utsträckt andligt tillstånd i ”min lekamen” när jag läser. Jag läser faktiskt inte, mina ögon defilerar, det strömmar av neonknivar och sol. Det är precis som det är, som det låter. Häromdagen skrev Meron Daniel raden ”som ett vattenfall, fast med sockrat blod” på Twitter. Som om hon blurbade sin egen PDF. Bulls-eye.

Elis Burrau, Västertorp, 29/5-18

Fame Factory 032:
då man en gång såg ut och mindes
av Kristoffer Appelvik Lax
PDF, poesi
free download

Förläggarens förord:

”när en längtan föds då strömmar allt som klös”. Jag testar att blunda en gång mellan varje sida när jag läser då man en gång såg ut och mindes av Kristoffer Appelvik Lax. Jag skojar bara, det gör jag inte. Jag låter inte mina ögon ”andas” överhuvudtaget! Jag läser diktsviten i en så kallad ”frenetisk sittning”, med ögonlocken uppspända av en tredje part, som en slapp Burgess-parodi (jag har byggt en liten tortyrmaskin). Jag läser och njuter, ja… jag… livsnjuter… och det känns nästan som ett svek. Eftersom det är ett svek att inte lida lite hela tiden. Eftersom livet är en spindel och spindeln är en oro. Eftersom det hela tiden pendlar (som en pendel). När jag läser manuset första gången är titeln en annan. Att ”livsnjuta” av något konsumerat genom ögonen i rådande pollenhades känns dessutom vulgärt i sin uppenbara, futtiga ironi, men jag kan inte låta bli! Tänk hur sublimt språket kan vrida sig i poetens kupade händer; kring ytan (kroppens yta), kring minnet (kroppens minne), kring köttet (världens kött och stadens kött). Hjärnan är en del av kroppen och köttet. Appelvik Lax använder spindeln (texten är en krängande framkropp, en stram bakkropp, den har åtta ben som går att rycka bort) och jag tänker på Louise Bourgeois. Appelvik Lax använder mammatropen (mammas pigment i relation till minne och ”Dig”) och jag tänker på Louise Bourgeois. Om sin skulptur Maman har hon kanske sagt:

”Denna spindel är en hyllning till min mamma. Hon var min bästa väninna. I likhet med en spindel var min mamma en väverska. I likhet med en spindel var min mamma mycket begåvad. Spindlar är vänliga varelser som äter myggor. Vi vet att myggor sprider sjukdomar och därför inte är önskvärda. Av det skälet är spindlar nyttiga och beskyddande, precis som min mamma var.”

Och jag tänker att det är precis så och att det är precis tvärtom. Jag tänker att texten kanske är skriven av en mygga. Spindeln är en oro och ett liv och en mamma och en död (aktionen) och ett minne. Jag minns den gången då jag skrev ett skämt. Det har bara hänt en enda gång (om ni bortser från det lilla om att blunda som inleder detta förord). Allt gick ut på att jag ville ligga sked med Fredrik Nyberg. Det hör inte hit. Snart är sommaren här, the summer of hate 2018, och som Appelvik Lax skriver: ”i en sommar finns småsmuts överallt”. I en sommar finns ondska.

Det är lätt att glömma i största allmänhet. Speciellt när man tror att människorna i staden är besjälade per automatik. När man tror att blunda är att se. När man tror att kött är skydd. Det är lätt att glömma men också överraskande, trots att villkoren exponeras hela tiden. Om du dör och jag inte dör så överlever jag dig och det är brutalt men animism kan uppstå i språket ibland. Inte ens det är en lära som fungerar hela tiden. Men ibland. Animism kan uppstå hos Simone Weil och Birgitta Trotzig. Bland dina frasande kjolar som Appelvik Lax skriver fram. När avantgardisten faller isär. Minnen: tidens taktila materialitet, något att bita i, som skenan man får inkörd käften innan ens lekamen skjutsas in i ultraljudet. Skjuts in i ugnen, fast i slowmotion! Den skenan utsträckt, för dig utgiven. Att skratta kan låta såhär: ”ha ha ha”, men om ryggen är tiden… vad är det då som blir krökt i rummet? Ljummet panikartat vackert språk. Läsningen blir en nåd eller utvecklas tungt mot en nåd. Jag läser dikterna och grips av ett omöjligt begär att nå ut med allt det inre i en tvångsmässigt mässande praktik vars dårskap i alla fall känns religiös! Det finns ett ursprungsminne som är falskt och det finns en dröm om att återfödas i rosen. Nu går jag med min PDF i sommaren ut. Den heter när man en gång såg ut och mindes (Fame Factory 032). Nu går jag som om det gick.

Elis Burrau, Västertorp, 15 maj 2018

Fame Factory 031:

LIKGILTIGHET ÄR ALLTID LÖGN

av Mandus Ridefelt

PDF, poesi

free download

Förläggarens förord

Det ligger kanske i sakens natur att Mandus Ridefelt ljuger redan i titeln. Det ligger kanske i sakens natur att ingenting ligger i sakens natur särskilt länge. Omförhandling(ar) pågår hela tiden. Likgiltigheten ska visa sig lika komplex som passionen och politiken. Den inofficiella undertiteln är däremot obestridligt sann. Sann så det sjunger om det: det bor verkligen ”en oförrätt i varje hjärta”. I de flesta hjärtan bor det flera tusen. Sen börjar det lite ängsligt. Ett diktjag beskriver dig och du verkar lite ängslig. Förlåt, men det är så det känns! Jag ber om ursäkt för min ängslighet när jag adlar och döper och viger dig i feghetens darrande vatten. Jag försöker vara transparent nu (jag samlar på vatten). Du är en duperande posör om man ska tro jaget, men det ska man ju aldrig. Fel av mig, sorry. Ordet unfrienda ligger lite barockt där på tungan, men sen händer det ljuvliga (eventuellt sporrat av ett dåligt rim): ”du lovar att skända mig”. Ensamt på en sida. Där har vi ett uppfläkande och rikt begrepp: skända. En skändning kan ta sig extremt olika uttryck. Nu är dikten spännande! Jaget fortsätter skratta åt dig (om än ”slappt”), men maktbalansen är rubbad. Du kanske ror världens mest originella skändning i hamn? Det återstår att se. Kommer skändningen att äga rum inuti texten? Jag tänker att den är texten. Efter detta är varje ord en potentiell skändning, det finns ingen återvändo, och se där! I Mandus Ridefelts elektriskt störiga LIKGILTIGHET ÄR ALLTID LÖGN uppstår plötsligt ett litet vi. Ett av språkets (i alla fall till ytan) största skällsord. Det har skett en sorts märklig försoning mellan sida 5 och 6? Nu går ni på stan tillsammans och interagerar med kanslisten. Sen slutar jag tänka på diktens persongalleri. Tvärt. Sen börjar jag tänka på berättelsen. Här beskrivs bland annat varsamheten som uppstår (alltså det rörande emotionella arbetet) när man försöker lära en äldre internet och tar uppgiften på blodigt allvar (detta är struket i versionen som publiceras, ni kan bara tänka er hur gripande det var). Här finns, bakom medvetet stingsliga utrop, en ömhet för (och ett hedersupprättande åt) förlorarna, eftersom förlorarna är bäst. Och hjärtat kan faktiskt bulta med händerna. Jämnmodet är en nödvändig motpol mot alla andra ojämna känslor. Likgiltigheten likaså. Men man behöver inte vara rädd. Jaget vill tycka samma. Det är naturligtvis en svindel eftersom allt är en svindel. Det är naturligtvis gulligt och irriterande. Ganska rart. Sen avslöjas allt på slutet som ett skådespel och därför blir det sant. ”Du säger att likgiltighet är en lögn”. Det är jag, läsaren adresserad, som säger det. Du var jag hela tiden. Mandus Ridefelt lägger orden i munnen på mig och jag ljuger. För min likgiltighet kan vara fantastiskt sann och vacker. På scenen. I ett lojt fnissande replikskifte. I en skev svindel. När jag läser en dikt. När jag dör på första eller andra parkett. Det är svårt att ha sex i sakens natur.

Elis Burrau, 4/5-18, Skärholmens Centrum

Fame Factory 030:
BLI ETT SLÖDDER OCH ANNAT
av Sara Holmström
PDF, poesi
free download

Förläggarens förord:

”du kan alltid svälja din stolthet”. Tänk på ordet ”alltid” i den raden, ordet ”alltid” i den dikten av Sara Holmström. Det kan läsas som ett förslag, en ödmjuk uppmuntran, ett krasst konstaterande, men det kan också läsas som ett utsträckt våld. Eftersom det är möjligt att lyda om man accepterar döden. Eller såhär: det vore möjligt att lyda – om stolthet existerade. Jag tänker att den här poesin är upptagen av det orala, och av tiden. Av lojt smärtsamma möjligheter. Frånvaron av en pappas fingrar i hårbotten. Döden. Det är muterad agitprop där agitationens avsändare är gåtfull, propagandans budskap nyckfullt, men narrativet tydligt. Diktens adressat är ”du”, och ”du” är till en början lika godtycklig, nästan lika flytande som diktens rim. Och det är lite tragiskt, men blir än mer tragiskt när ”du” förankras av detaljer och tyll.

Du kan alltid svälja en fjäril eller en reinkarnation. Det är kanske mer kannibalistiskt än du anar. Hat och kärlek avförtrollas tidigt i texten, med ett despotiskt snedstreck. Det kommer att upprepas. Med prästkragar, med precision.

Jag har läst Sara Holmström länge, i olika format och på olika forum. BLI ETT SLÖDDER OCH ANNAT är ett mycket efterlängtat och befriande extrovert manus. BLI ETT SLÖDDER OCH ANNAT är självbekräftande, kritiskt lekfull, kultur. Fame Factory 030: en välkommen 30-årskris. Verket är naturligtvis en allvarligt menad och uppviglande pamflett, men den planterar samtidigt in förskjutningen, både ”här och där”. (I form av en avancerad drift med alkoholromantik, en drift som ser så enkel ut, till exempel. I form av ett snabbt skissat livsöde som handlar om döden. Om valfrihet? Till exempel.) Konsekvent planteras förskjutningen in som spröda, döda körsbärsblommor. Motsatsen till plast. ”var lite vågad”, skriver Sara Holmström. Hur är man lite vågad? För vems ögon? Varför? Vem rimmar egentligen ”tjacket” på ”snacket” och ”facket”? Hur definierar agitatorn slödder? Vilka försvarsmekanismer aktiveras och av vem? Har ”du” ett ”originaljag”?

Uppmaningen som genre är spännande eftersom alla är olika. Det finns ett våld i den svepande utsagan. Eftersom den är godtycklig. Det godtyckliga är oerhört intressant och alldeles för dåligt utforskat inom konsten. Sara Holmström utvidgar floran. Nästan alla är rädda för smärta. Sara Holmström skriver ”omedvetet om samvetet” och det är medvetet omedvetet om samvetet. Att det skulle brinna en eld i helvetet är också det självbekräftande kultur. Tänk om helvetet är kallt som is. Det vore barnsligt?

Trådar och tankar slungas in, skenbart som från höften, för att stanna och verka molande i hjärna, i hjärta. Det är en nåd om det finns kopior eftersom kopians koncept skvallrar om ett original. Look a likes är omöjliga utan originaljag. ”och då kan man ju lugna sig”, eller? För originaljaget måste väl ha en sorts själ, en evig kärna? Eller? Kopian kan i alla fall vara den nyliberala individualistens teoretiska motsats.

Det är mycket som aktiveras i betraktarens öga. Betraktarens öga är ”du”. Det vill säga: diktens huvudperson. När Sara Holmström rimmar "facket" på "tjacket" på "snacket" så skaver det och sticks. Betraktarens öga är jag, och jag är våldsam när jag påstår att något aktiveras hos alla, hos dig, som en allmän sanning, men om vi leker lite kritiskt med David Bowies rader från Rebel Rebel, om vi byter ut rebell mot Red Bull, vilket Sara Holmström gör med en sådan stringens… finns det poserande upproret kvar i sötmans klibbiga kolsyra? Är det mindre värt? Vi har ju Red Bull, vi har en klänning, vi har ett ansikte som enligt en anonym omvärld sminkats till en röra.

Det är kul att systemet heter systemet. Det är kul att bolaget heter bolaget. Ibland tänker jag på Lina Ekdahls språkmaskin, men fjärilar får mig alltid att tänka på Mircea Cărtărescu. Fjärilar i magen, vilket vidrigt uttryck. Fjärilar i ögat, vilken episk mytologi. Alexander Sand twittrar om den ödesmättade malen i Ronaldos gråtande öga, ”som en fladdrande tår”. Sara Holmström skriver: ”fjärilar / landar i ditt glas / du sväljer”. Du kan alltid svälja en fjäril. Det blir en kärleksritual i framtiden. Jag menar magiskt tänkande.

När jag var liten sa folk ofta, oberoende av varandra, att Marilyn Manson opererat bort två revben med motivationen ”att suga av sig själv”. Den bilden, oavsett om den är sann eller ej, finns med här. Men det är månen som ”äter sig själv”, eftersom månen naturligtvis inte behöver ha en kuk, till skillnad från diktens du. Den bilden är som en allegori över den större diktens effekter eftersom den är ensam, så ensam, men också så omnipotent. Och vem är det som är omnipotent? Jo, gud. Gud kan äta sig själv. Dikten vibrerar följaktligen av en subtil romantik.

BLI ETT SLÖDDER-delen innehåller en pappas begravning, en komplex blyghet, en ambivalent röst som inte räds att utnyttja generaliseringens makt. Sviten andas ensamhet, du ska liksom bli en och inte tusen. Du måste bli ensam och föraktad. För att överleva. Sen kommer andra delens dikter, sen kommer 'OCH ANNAT'. Här finns kanske en hoppfullare kollektivitet. En snöängel kan inte bara bestå av snö. På grund av moral. Men vi gör den gemensamt, du och jag. Vi gör den hårig. Sara Holmström skriver om att vilja läka tillsammans. Jag antecknar: din lyster är perfekt, din hud lyser med sin frånvaro. Försök gripa detta halmstrå. Dikten vecklar inte ut sig till en fjäril, men till en ömhetsbetygelse. Svälj den kanske stolt.

Elis Burrau, Södra station, 22/1-18

Fame Factory 029:
NATTB0K
av Alexander Sand
PDF, poesi
free download

Förläggarens förord:

Vad är det vi brukar säga om natten och nattens förhållande till statistik (jag syftar på mätbar smärta)? Det är först när jag läser Olga Ravns skenbart enkla (verkligt sjuka) systemdikt Den vita rosen – jag gör det samtidigt som jag tittar på brittisk fotboll – som jag inser hur blombladen förhåller sig till fett, hur fett förhåller sig till döden och jag tänker på detta när jag stirrar in i det mörkt köttiga blodblomstret som ödesmättat (och inbjudande) pryder Alexander Sands andra diktsamling på Fame Factorys förlag för modern klassisk poesi (FF 029: NATTB0K). Alla söndagar är palmsöndagar viskar jag, envist och dumdristigt, som ett mantra, när jag läser. Varför viskar man alltid mantran, Alexander Sand? Varför är jag så dumdristig? Är du kvar i Amsterdam, Alexander Sand? Är du lycklig, Alexander Sand? Är du kanske gjord utav dy, är du ynklig när du skriver? När du läser det du skriver, som jag? Berätta det med radbrott, skriv ditt vittnesmål ur drömmen. Svara, spy och gör det i sömnen. Det finns så mycket ömt och tveksamt material i dina dikter (tveksamt som i tvekande och ensamt kanske; det är vackert, jag skriver ut det för att jag är rädd, jag vill aldrig missförstås, jag skriver det för att du är modig, du tvekar aldrig, du vill inte missförstås). Det finns så mycket bön. Så mycket bristfälligt förklädd andakt, och det är nog som det ska eller måste vara, det bristfälliga är viktigt, medvetet: vi vill ju att vädjan ska skina igenom. Vi är ett litet gäng (en dåraktig utbrytargrupp) som vill att vädjan ska skina igenom, nästan skrika. Som blomman skriker. En föreslagen synonym till ”blomman” är ”eliten” och Alexander Sand skriver: jag brukar kalla mitt eget hjärta Gud. Vad är det vi brukar säga om morgonen och morgonens förhållande till statistik (jag syftar på det mätbara hoppets matthet)? Hur var din mammas 49-årsdag, Alexander Sand? Är hon hemma nu? Såg du mig på riktigt den där gången i tunnelbanan, Alexander Sand? Vad är det vi brukar säga om dagen och dagens förhållande till statistisk (jag syftar på fiktionens mätbart narcissistiska teodicéproblem, på det patetiska jaget som fortsätter att skriva som en svulstig liten begärsmaskin)? Alexander Sand skriver: sedan dess mådde jag alltid illa. Och natten doftar av konstgjord död. Och Alexander Sand ställer in sitt SABBATHALARM (och jag tänker på Black Sabbath eftersom jag är barnslig och okunnig precis som en vuxen). Kurade katten verkligen ihop sig som en symbol för universums urkrafter, Alexander Sand? YTTERLIGHETERNA, flöt de samman? Hur upplevde du augustis tumör? Med vilket humör? Varför skapar din NATTB0K så många orättvisa frågor i min hjärna? Din poetik är ju egentligen övertydlig, väl? När det övertydliga skapar frågor är det oupphörligen intressant… Det är som att jaget måste lämna så mycket bakom sig, en viss kletig nostalgi, en stor del av sitt stora, sentimentala hjärta, därav den arkitektoniska rörelse som bokens obönhörliga båge utgör och skriver ut, men den obönhörliga bågen hör kanske, för en gångs skull, bön. För ingenting försvinner. Hjärtat suger åt sig. Det är själviskt på ett vis som skimrar vackert i dikten eftersom egot som läser relaterar, vilket gör texten motsatsen till själviskt? Vad jag kränger (jag stör mig på mig själv när jag läser och det är nästan alltid bra när jag stör mig på mig själv, objektivt bra). Vad är det vi brukar säga om gryningen och gryningens förhållande till statistik (jag syftar på mätbara mönster i brutna drömmar)? Jag gillar inte när du skriver ”LOL”, Alexander Sand, men jag respekterar det, tror jag, eftersom DU BLIR DITT EGET JAKTTORN SEN. Ett jakttorn som förstår sig på statistik, en författare som vet att den mänskliga kroppen består av 70 % tragedi och 30 % individualitet. Det är antagligen bara sant ibland, men när du sjunger ut i banala versaler, när du tror på en tro utan tröst, när E inte finns kvar, när nervositet skymmer en chans till melankoli… jag vet inte vad jag ska skriva eller säga, Alexander Sand, men när ska vi sluta räkna egentligen? Aldrig, väl? NATTB0K är kanske inte alls en bön, NATTB0K kanske är ett hot. Ett trasigt radband. NATTB0K kanske verkligen är flera hundar. Vad är det vi brukar säga om kvällen och kvällens förhållande till statistik (jag syftar inte på mytpojkens omätbara vallande)? Denna natt är redan för långt borta (jag tänker på ’Natten som föregick denna dag’, jag tänker på den framtida nattens skogar). Det är nästan som att Alexander Sand måste krysta/klistra in det kidnappade barnets symboliska öga. Som en passionerad strategi bland flera, mer eller mindre, passionerade strategier. Man måste möta den blicken och fortsätta med sina ritualer, men det är ingen symbol, det är bokstavligt. Det är ett högst personligt tvång. Hemska tanke, vackra dikt. Vackra, vackra dikt. Till dig vill jag verkligen kunna säga och sjunga: jag förlåter, jag förstår.

Elis Burrau, Södra station, 2 oktober 2017

Fame Factory 028:
macchiarinihaikus, vol.1
av Emma Hatt
PDF, poesi
free download

Förläggarens förord:

Den 29 juni 2017 publicerar Emma Hatt en facebookstatus under den lika moderna som urvattnade rubriken ”haiku”. Hon skriver: ”chokertrenden dog/ när macchiarini-filmen/ var som mest poppis”. Dessa bevingade rader innehåller naturligtvis en bråddjup och aktuell komplexitet, nog med virke för en ”jättelång” kritisk essä om mode, sex, död, Gud, maktmissbruk, etc. (Dessa bevingade raders vingar är av plast.) Förvånansvärt många anade redan här, mitt i semesterns misslyckade peak, att detta bara var startskottet för en nitisk litterär resa med megalomaniska mytomanrötter (via Vanity Fair) hela väggen ”upp i Vatikanen”. En envis utforskning av (livs)konstnärens demoniska kreativitet. Ett befriande transparent poetiskt projekt som skulle ta den läckert kristalliserade sarkasmen in i ett sorts svävande delmål, i väntan på samtidskommentarens ödesbestämda död. Det lyriska komatillståndet. Emma Hatt skrev sig fram mot den vibrerande smärtpunkten och postade treradingar med en gäckande frekvens. Det låter oerhört vackert med transplantationer av konstgjorda luftstrupar. På pappret, på Wikipedia, i munnen. Tänk er ett vajande sädesfält (fast istället för säd: konstgjorda luftstrupar). Det låter kul, eller i alla fall tragikomiskt, att skriva poesi med ”kirurgisk precision”. Ungefär som att andas. En sol-och-vårare är en person som systematiskt ingår i kärleksrelationer med sina offer. Falska kärleksrelationer är ett sätt att köpa tid. Det krävs två för att dansa tango, men stalkerns passion är okränkbar. Hoppet är det sista som lämnar människan. Hoppet eller besvikelsen. Jag vet inte alls särskilt mycket om Paolo Macchiarinis verkliga liv. Hans spruckna drömmar, hans våld. Det finns många bilder där han ler och håller upp sina mjölkvita strupar för allmän beskådan. Det är alltid sommar. Jag läste i en tidningsnotis att karisman var boven i dramat (eller hjälten i elegin). Det är imponerande och hisnande, ja, ganska läskigt. Emma Hatts macchiarinihaikus är ett diktprojekt där den flåsande true crime-aspekten blir en sågtandad språngbräda för historien, den som måste berättas i andfådda stackatonedslag som ständigt bryter mot versmåttets idiotiska formregler. Den allvetande rösten avslöjar skandalkirurgens inre monolog med hjärtskärande små pusselbitar. En grotesk svekhistoria, hemskt vemodig och så religiöst söt. En dokumentärfilm är kvar på SVT Play i typ 30 dagar, macchiarinihaikus är kvar på internet typ för evigt. Fame Factory har, med författarens tillåtelse, återvunnit och samlat begynnelsen i en sorgligt pedagogisk PDF (FF 028). Det här är kanske bara början. I den postmedicinska haikuns tradition blir dikten en kåt respirator. Lika delar falsk som naturlig.

Elis Burrau, Årstaberg 11/9-17

Fame Factory 026:
kom inte och säg att du inte älskar mig
av Ludvig Johansson
PDF, poesi
free download

Förläggarens förord:

Ludvig Johansson skriver naturligtvis inte mina tårar, han skriver kanske inte ens sina egna tårar, men varför gråter jag så många tårar när jag läser? Och varför gråter du så många tårar när jag ljuger? Och varför gråter han så många tårar för att allt suger? Vad är det här för ett futilt spel som onekligen handlar om emotionell kvantitet? kom inte och säg att du inte älskar mig är en oslagbart sprucken historia redan i inledningens sköra lyckorus, redan i titelns dubbla negation (ge mig en liten mun till av negationens fräcka sötma, tack). Kroppens äckliga blod späds ut med sockerdricka. (Tänd ett ljus för allt du tror på – ingenting. För den här planeten vi bor på – som är sämst.) kom inte och säg att du inte älskar mig är en liten hatisk gloria. En nödvändigt sorglig sommarplåga från imperiet Fame Factory till jordens barn, varsågod. Jag har träffat Ludvig Johansson en gång men läst hans dikter några tusen. Jag höftar alldeles för blygt! Jag strösslar med ett inverterat (kanske svartsjukt) skryt! Hans twitterkonto är Sveriges (snäppet mer nyckfulla) So Sad Today och det brister hela tiden ut och in (det handlar naturligtvis om huden). Jag har tidigare skrivit om vänskap som ett missunnsamt och envist projekt. Jag tänker på det nu. Jag skrev en massa saker som jag inte hade täckning för och sen skämdes jag. Det är viktigt att jag skämdes efteråt men det är inte sant. Skammen föder fram sig själv i realtid som en äkta bff. Vänskap och kärlek är inte samma sak! Man kan aldrig vara sin egen kompis eller älska sig själv, men det är två totalt väsensskilda praktiker. Ludvig Johansson (författarrösten – jaget) verkar hata att leva på ett (litterärt) befriande vis som balanserar på en kniv av glittrande frustration och skimrande/handlingskraftig apati. Det blir inte romantik! Det blir inte ens dekadent. Testa att sprätta upp en PDF! Ibland presenteras något som en metafor, som EN BOMB, men det är ingen big thing. Dikten är ett offer! Det är hundra procent ärligt i plasthjärtats klaustrofobiska palats, hundra procent poserande, och det springer blygt ner i jorden. Som Den gudomliga komedin (jag har och kommer aldrig att läsa Den gudomliga komedin, men kom inte och säg att du inte älskar mig är ett allegoriskt epos eftersom urvattningen är viktig). Boken (som är tio sidor) roterar runt sin egen bräckliga doktrin: hungern är bara en illusion. Efter ett tag tror man faktiskt på tradering. Samtidigt i samtiden: Ruben Östlund tjatar patetiskt om sin nya films ambition: att undfly poserandet. (Filmen heter något i stil med Den lilla lilla rutan, den fick vara med i en tävling.) Det är det sämsta jag hört! Ludvig Johanssons gör det motsatta. Hans manus är ett projekt som undflyr själva flykten från poserandet, som spjälkar in ytligheten längst in i hjärtat med en dålig påle. Skål till alla som inte älskar dig. Kom inte om du inte älskar mig. Kom inte. Men kom. Du måste komma. Du måste älska mig. Ludvig Johansson ber om ursäkt. Ludvig Johansson ber (punkt) och knyter ihop säcken med (spoiler) ett trendigt fadersmord. Vad har du gjort med ditt liv? Han vet att allting åldras dåligt och omfamnar det. Tack. Han ömmar för Madonnas exploaterade händer. Tack. Jag träffade Ludvig Johansson en gång och det var för att jag överhörde hans kompis som sa mitt namn i en passage. Det finns inga kompisar. Missunnsamhet som försvarsmekanism – ibland är det en ganska vacker poetik. Självhat som extrovert attack. Ibland darrar underläppen i dödens land. Här är sommarens gift, varsågod. Hungern är kanske en illusion, men först måste vi bena ut vad hungern är. Det är ungefär som med Mando Diao.

Elis Burrau, Tomteboda, 26/5-17

Fame Factory 025:
allt hittills / dikten zlatan / egentligen är jag bara ledsen / VAD HAR JAG GJORT
av Anna Nygren
pdf, poesi
free download

Förläggarens förord:

Fame Factory 025, Anna Nygrens ’allt hittills / dikten zlatan / egentligen är jag bara ledsen / VAD HAR JAG GJORT’, är ingenting mindre än ett rastlöst epos som spricker av detaljer och massa kroppar som har olika namn. Människor och djur som är vänner och släkt eller inte. Det är en vild saga som spretar stramt av hatkärlek och berättaren är mycket intresserad av tolkningsföreträdets skeva makt. Allt i vår tid (precis allt!) är en drift med autofiktionen, men ’allt hittills / dikten zlatan / egentligen är jag bara ledsen / VAD HAR JAG GJORT’ är en drift med den driften och den är mycket allvarlig och sorglig och vacker. Det är därför munnen spricker upp med inte alls särskilt jämna mellanrum. Det är en fruktansvärt bokstavstrogen hästbok. Anna Nygren skriver (om Zlatans födslovärkar): ”att jag tänkt att dom varit godartade pga så autentiska”. Anna Nygren skriver om Camilla och om mamma som berättar saker som faktiskt hände förr i tiden och om pojken som bara vill ha samma baddräkt (han kommer bli mobbad). Anna Nygren skriver jättefint om Klaras tandställning och fräscha svalg. Det blir just därför lite tragiskt och roligt. Anna Nygren utforskar skrattet, ’allt hittills / dikten zlatan / egentligen är jag bara ledsen / VAD HAR JAG GJORT’ är en nervig studie i skrattets monstruösa komplexitet under de formbara åren, och de formbara åren tar liksom inte slut innan döden. Anna Nygren skriver: ”Jag vill att du, när du läser den här texten ska veta, att du läser en text som var så lätt att skriva, lika lätt som att döda andra, lika lätt som att släppa en människa i vattenfallet i datorspelet Rollercoaster 2. Lika lätt som att se, lika lätt som att spy, råka spy, lika lätt som att leva. Jag vill att du ska tänka att jag begår ett övergrepp nu. För det gör jag. Jag vill att du ska tänka att jag är vidrig och omoralisk. Jag vill att du ska säga det sen. Jag vill att du inte ska säga det. Jag vill att det ska bli jobbigt.” Inte ens det uppfordrande är uppfordrande och det hände någonting med vårt förhållande till fiktionen långt innan David Lagercrantz blev Zlatan. Anna Nygren tar så mycket vidare när hon dödar det genuina och skriver fram hela skapelseberättelsen med elektrisk 00-tals-stringens och sjukligt bitterljuv men ack så träffsäker bästis-poetik. När hon osäkrar kammarspelet med precision. Att ta sig friheter ansvarsfullt och vitalt, innanför och utanför kroppen, med namnen och släkten och vännernas våld, med Lennart och Jimmy och vårdarna och livet och döden och cornflakes och arbetsterapin och ribbstolen och Pirates of the Carribean och tiden och tvärflöjten och transformationens figuration – jag tänker att Anna Nygren gör det så imponerande med sin prosa. Och det tar liksom nästan aldrig slut. Anna Nygren skriver: ”det är natt och jag har nyligen avlidit”. Ljudboken blir förhoppningsvis inläst av Kristian Lundberg på grund av en teknikstrultriggad hjärntvätt, men det är en annan historia (som naturligtvis finns insprängd i historien).

Elis Burrau, Skeppsholmen 17/2-17

Fame Factory 024:
Persbrandts revansch
av Alicia Hansen
pdf, poesi
free download

Förläggarens förord:

Jag blir lite rörd när jag noterar att (det som jag inbillar mig är) Alicia Hansens catch phrase, ”men min psykolog säger” (i livet, i poesin) har smugit sig in i långdikten Persbrandts revansch. Persbrandts revansch är en väldigt spänstig titel, ett oerhört komplext namn. Alicia Hansen berättade en gång om när Mikael Persbrandts skulle ta emot ett sorts fotbollspris å Zlatan Ibrahimovic vägnar. Han skämtade på något vis, jag kommer inte ihåg hur, men han sa att priset inte var till honom – vilket var ett helt obegripligt skämt. Det var själva aktionen som var rolig, att den kändes självklar för dem kanske, i sin hybris, att just han skulle hämta det där priset (Guldbollen 2005) som jag i en svepande gest alltid kallar för ”ett sorts fotbollspris”. Hybrisen: att de var vänner eller verkligen suktade efter att mediera sig så. Hybrisen: att de var män. Persbrandts revansch: att ”han såg sig själv” i Zlatan. Det är så oerhört brutalt att se sig själv i en annan människa. Det är deprimerande att se sig själv i en älskare, en förälder, en text.

Jag vill inte att det här ska bli sådär krystat flummigt och kommersiellt pretentiöst som det vanligtvis blir (vanligtvis blir de här förorden väldigt kommersiella), så låt mig börja om. Låt mig tala om själva dikten i vilken Persbrandt inte existerar (såklart) men blommorna, kärleken, hämnden, det poröst komplexa kollektivet och allt det där andra som Alicia Hansen uppehåller sig vid, ibland. Att ljuga en mor upp i ansiktet. Och så vidare. Isprinsessor som slutar ringa varandra. Att skriva en lista. Att i ett befriande rus av passiv aggressivitet diska sönder någons glas (göra något för rent, vattna något för mycket, allting skrattspeglas i emotionell investering). Att nagla fast verkligheten med två detaljer som är lika självklara som ”avgrunden i vår samtid”: Burberry och Panduro. Konceptet: ett par lyxiga byxor. Konceptet en pysselkedja. Konceptet: ett händelseförlopp som inte har någonting med upprättelse att göra eftersom det inte fungerar så. Fallhöjden i dikten gör vemsomhelst blyg. Livet är ett tidsfördriv. Marie Darrieussecqs revansch, Siri Hustvedts revansch, listan kan göras lång, och så länge jag har läst Alicia Hansen har där funnits listor. Ett sorts magiskt tänkande kring verkligheten, sorgen, begäret, den spruckna dysmorfofobin, den bitterljuva livslusten. Det blir en smärtsamt realistiskt ritual. Kan jag sluta svamla. Det kunde varit en mycket kyligare årstid. Alla blommor kunde varit döda. Alicia skriver i chatten: ”KYSS / De sa alltid fransmän / Kisskiss / Tyckte alltid d var lite väl intimt.” Så länge jag har läst Alicia Hansen har jag aldrig velat sluta läsa.

Elis Burrau, Axelsberg, 21 december 16