Samlade förord (Fame Factory)

Fame Factory 008:

innan blå porten – Eugene Sundelius von Rosen

poesi, PDF, free download

Förläggarens förord

Jag stod i Fältöversten mot en pelare och läste Eugene Sundelius von Rosens manus till ”innan blå porten” på mobilen när en ung man i keps kom fram och störde mig lite lagom passivt aggressivt och undrade vad jag tyckte spontant om en produkt eller två som han hade i handen. Jag blev på riktigt störd! Jag hade läst nästan halva manuset och jag tyckte det var väldigt vackert (och sorgligt, men det behöver jag ju knappast säga), men också lite flyktigt, eller: det var ju bara mitt fel, jag försvann, jag hade tankarna på annat och systemet skulle strax stänga, för det var lördag eller… vid närmare eftertanke var det fredag (systemet är tydligen stängt på allhelgonadagen?), men samtidigt kunde jag inte slita mig från sidorna vars form var förstörd av faktumet att jag läste i en telefon, min telefon, jag försvann så att säga lika mycket in i ”innan blå porten” som bort från den. Det är en uppbrottsroman förklädd till diktsamling. Jag hade promenerat genom diplomatstaden. Och det kändes en smula kongenialt och sorglustigt! Det där viset på vilket jag försvann. Jag kunde verkligen relatera till Eugene Sundelius von Rosens dikter, men också till bilderna med sin generiskt urvattnade skönhet. Persongalleriet. Vinklarna och de något skeva avstånden. Jag gillar att titta på byggnader och fastigheter som jag inte kan något om. Det finns överdrivet många emojis som föreställer fastigheter. Om jag tände på byggnader (sexuellt, inte eldade), lite som hon som var kär i Berlinmuren (källa? tack), så skulle jag i alla fall inte velat ha sex med Klarakvarteren, det är ett som är säkert. Aldrig i livet. Jag skulle hellre knullat med Garnisonen. Det är ett tankeexperiment.  


Det är en sällsynt egenskap hos en författare, den att våga döda raden mitt i antiklimax. Punktera. Eugene Sundelius von Rosen lyckas med detta ganska ofta i ”innan blå porten” och det uppstår en märklig känsla. Texten påminner lite om en teckning jag såg en gång. Den var också gjord av Eugene Sundelius von Rosen. Vilken slump ändå. Han är på stadsvandring nu, han sms:ar: ”… hoppas man fattar att den löjliga nattdikten ska va löjlig”. Jag svarar att man fattar allt.    


Det känns väldigt fint att via Fame Factory kunna dela dessa dikter med er. Presentera dem som nummer 8 i Fame Factorys poesiserie på 100 delar. Klassikerserien. Läs dem som du läser orden en vän säger när den bara säger nåt, när den bara öppnar munnen, men du vet att det är en vän, en älskad vän, du vet att du vill lyssna, det spelar ingen roll på vad, men ödet bestämde för längesen att det skulle bli minnesvärt och betydelsefullt. Att vännens replik skulle vara ”objektivt bra”. Några delar blodigt allvar, men också en sorts bejakande och enkel puls som vill ha allt som är vackert. Fånga en sorts ungdom och en sorts gemenskap som är lika teoretisk som köttslig som rolig. Så fungerar Eugene Sundelius von Rosens bok; en porös, skör jakt på carpe diem. Han skriver: ”jag älskar kärlek, kärlek är min drog, jag älskar kärlek för det är mitt tåg”. Han skriver: ”jag förstår hur rubriker fungerar”. Han är inte en reinkarnation av Bellman, men bra nära. Vi är alla bra nära. Vi är strax där. När jag skriver detta ligger jag i sängen och jag tittar lite i taket, jag hade hellre varit på Hotel Diplomat eller i Spanien och jag hade allra helst i världen inte varit ensam.


När jag stod i Fältöversten kom det fram en ung man i keps och undrade vad jag tyckte spontant om en produkt eller två som han hade i handen. Jag sa att jag tyckte produkten var helt okej och att jag var beredd att betala 40 kronor för jag ville att han skulle gå. Jag ville att han skulle lämna mig ifred.   


Elis Burrau, Tessinparken/Försvarsmakten, 2 november 2015


Fame Factory 009:

This is my personal cosmology that I intended for to be published in DUST magazine but I was no game – Dan Škuflić

poesi, pdf, free download



Förläggarens förord


Dan Škuflić skriver:


I’m coming fast as a comet! I’m gonna hit you in the middle of your heart!


Fame Factory presenterar idag, med stolthet, Dan Škuflićs ”This is my personal cosmology that I intended for to be published in DUST magazine but I was no game” som nummer 9 i poesiserien i 100 delar. Dan gjorde boken till en tävling, den var ämnad för DUST magazine, precis som det står i titeln. Jag är glad att Dan förlorade den där tävlingen. Eller han kanske inte förlorade, han var bara ”inte game”. Men jag vill skriva: jag är glad att han förlorade. Förlusten är viktig. Det kanske låter hjärtlöst och det är hjärtlöst. Fame Factory är ett förlag med blod på sina händer. Det genomsyrar hela fabrikens verksamhet. Dan studerar på The Royal Danish Academy of Fine Arts. Jag läser det efter att ha tryckt på ”about” på hans profil. Han skriver i chatten att han är lite ökänd. Dan Škuflić är Lindsay Lohan! Jag tänker på Thomas Di Levas självbiografi när jag läser hans dikter; ”(För femtio år sedan syntes ett ljusfenomen på himmelen ovanför Gävle. Samma natt föddes en folkkär artist som nu ger ut sin självbiografi.)” som jag tror att jag skrev i en dikt en gång. Jag har inte läst den.


MISSLYCKANDET ÄR FRIGÖRANDE skymtar jag i en skärmdump som jag översätter i ryggmärgen (lite under hashtaggen "free the anus"). Dan vill upplösa viet men vilka är viet? (Detta är en detektivroman). Upplösa viet eller kanske stånga det blodigt över stjärnhimlen. Eller uppgå i något större eller mindre. Blodigt blått bläck i en PDF. Sånt där man ritar automatiskt när man pratar i en telefon med en annan människa som lever och snackar; man ritar big bang. Man ritar alltid alltings uppkomst. En dikt ska vara som ett telefonsamtal som Frank O’Hara kanske sa någon gång och det är en högst personlig kosmologi som läcker, den här boken, för vem vill ringa människor när man kan sitta som på nålar helt paralyserad och vänta på mail? Den är kokett och akut, den här boken. Det flummiga är skenbart, det flummiga är äkta och sylvasst. Raderna och bilderna drabbar mig lika direkt som Steve Roggenbucks youtubevideos (den gamla skolan, den nya skolan, han är tydligen tillbaka), men ändå inte, eller inte bara, här finns en mörkare klangbotten, och en queerare, och en annan som känns mer… jag vet inte, substantiell är ett töntigt ord, men jag skriver det ordet för livet är töntigt. Substantiell. Dessa klangbottnar jobbar parallellt utan det vegetariska. Bra jobbat, klangbottnar!


Mycket är lite livsbejakande och vackert. Ordet sweet är så sensuellt och fragilt på det engelska språket. Jag känner inte Dan, men vi har chattat lite nu. Dan skriver att han är dålig med titlar, men vill att de (titlarna) ska kännas som fragment från muntliga förklaringar.


Dan Škuflić skriver i en dikt:


Endless dating app hours sleeping in my bed.


Dan skriver att vi investerar mer i honom än i hans innehåll. Att de flesta vet vem han är, men inte vad han gör. Jag tycker du ska ladda ner den här boken och ta reda på vad det är Dan Škuflić gör. Du kommer fatta allt. Poesin är sexig igen och det gör ont. Graffitin är rosa, bläcket är blått, och det är bara ytan som talar. Du måste zooma in texterna och du måste zooma ut bilderna. Wake up. Dan tror inte på det, tror jag. Detta är en omöjlig självhjälpsbok. Jag tror inte du kommer fatta allt. Omfamna din fåfänga. Här förklaras en poetik. Här finns en taktil sida (bokstavligen, om taktil har något med känsla att göra, jag vet inte). Jag krystar fram ett seriöst förord. Stirra in i avgrunden och skärmen. Där har du en riktig melodram som vibrerar. Abyss rimmar på kyss! Som en liten dikt.


Dan Škuflić skriver:


You are contradicting yourself now. Freedom for me is f. ex. when you're in a middle of writing a text and then you need to piss or shit and then since you're in the bathroom you also decide to take a shower; after all of that you return to writing (or something else). Its just about not being stopped by anyone on your way from room to bathroom.


Att säga emot sig själv. Jag är också intresserad av hyckleriet. Att hata ”meningen” som i ”betydelsen” (som kanske i ”kunskapen”) hela vägen in i kaklet, att älska ytligheten hämningslöst som någon sorts krampaktig strategi. Eller blaserad strategi. Jag vet inte. Jag är glad att Dan förlorade den där tävlingen (eller inte var ”game”). Att han adresserar universum helt oblygt. Och dig. Jag är glad över triptyken av fotografier som avslutar, alla dessa ömma författarfoton. Åh, ni fantastiska män som vet hur man angör en brygga. På det sista fotot tänker jag att han kanske begraver sig själv. Eller bara planterar lite vitt blomster under ordet försvinna. Det gäller att befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt. Jag undrar vem fotografen är. Även självutlösare kan förstå ditt innehåll. Det är en vacker tanke. Välkommen till din jordfästning.


Elis Burrau, Tessinparken/Försvarsmakten, 17 november 2015


Fame Factory 010: 

Årets Coffee table book 2014 – Tack för ett bra år! – Anna Axfors och Ludvig Köhler

FF MODERN CLASSICS

poesi, pdf, free download


Förläggarens förord

 

Jag minns en CD-skiva min pappa brukade spela i vardagsrummet, eller i ”salongen” som jag kallade det, i smyg, i min enfald. Det var en CD-skiva med det amerikanska indie-alt-countrybandet Silver Jews. Jag minns en textrad från låten Tennesse, en textrad som kommer till mig nu med en obarmhärtig kraft. Varför just nu? Det är ingen slump. Jag läser om den hemliga, intermediala internetskriften Årets Coffee table book 2014 – Tack för ett bra år! av Anna Axfors och Ludvig Köhler, och orden som återvänder lyder: ”Punk rock died when the first kid said: punk's not dead, punk's not dead." Hela rummet luktar barndom.


Det var såklart omvänd psykologi och ironi som det där barnet i sången sysslade med.

 

Punken dog när någon sa att den gjorde det. Annars hade den aldrig dött. Det är som att förstöra ett skämt; sorgligt, kanske rättvist. En avrättning med goda intentioner. Inget att gnälla över. Boken som jag läser är en långdikt, en bilderbok, en självuppfyllande profetia. En årskrönika för framtiden. Den är punk och den lever och visst är det lite sjukt. Skriv ut den och placera den på ditt kaffebord i en mindre hög. Ett gott skratt förlänger livet på ett konceptuellt plan.

 

Men punken är inte död. Kaffebordsboken är inte död. Den konceptuella Google-dikten är inte död. Pär Thörn är inte död. Allt lever och vibrerar. När jag läser om den här boken, denna artefakt pulserande av en smärre välförtjänt kultstatus, när jag läser den igen ett år efter att den först spreds för nedladdning från författarnas egna Facebookprofiler, slår det mig vilken förlösande kraft som litteraturen besitter. Som myten och lögnen besitter. Som dåligt inklippta bilder på Roger Pontare och Bob Dylan besitter. Vilken performativ ådra! Vill jag utbrista. I "salongen". Det var ett djärvt drag, att skriva detta. Det hade kunnat sluta hursomhelst. Det hade kunnat dö, eller ännu värre, det hade kunnat vara tråkigt. När Anna Axfors och Ludvig Köhler möttes hösten 2014, när de första gången sammanstrålade under en helg i Stockholm i samband med att båda skulle framträda på den internationella poesifestivalens AKT UNG-scen... jag minns det som igår, och det hade nödvändigtvis inte behövt resultera i detta. Tvärtom. Det gick så snabbt. Anna Axfors presenterade den nya nivåns poesi på engelska, Ludvig Köhler läste en dikt om några dagar i Oslo ackompanjerad av ett smakfullt piano. Gudarna måste varit tokiga. Likt Gustaf Noréns pricksäkra beskrivning av "tillståndet" som var bandet Mando Diao (två stenar, Gustaf Norén och Björn Dixgård, som slogs emot varandra och skapade ett specifikt, unikt varande; magiska gnistor) blev Anna Axfors och Ludvig Köhlers gemensamma intuitiva poetik, det som skulle utmynna i Årets Coffee table book 2014 – Tack för ett bra år! en explosiv cocktail av attityd och kreativitet.

 

Föga anade de båda poeterna att den här boken skulle dyrkas så högt av de fåtal hängivna läsare som lyckades ladda ner PDF-filen vid den första ödmjuka publiceringen, den som raskt försvann i ett rasande helgflöde. Föga anade de att läsarna skulle ta verket till sina hjärtan som mer än ännu ett ironiskt julkort från släktens självutnämnda Kenneth Goldsmith. Föga anade de att Fame Factory (förlaget med blod på sina händer) ett år senare skulle undgå sin benhårda princip (dogmen: publicera nyskrivet, exklusivt, beställt material enbart) och ge ut manuskriptet igen, införliva det, dubbat med en modern klassiker-stämpel, i den ökända poesiserien på hundra delar. 

 

Föga anade de båda poeterna att de tillsammans med undertecknad skulle turnera Skandinavien runt med sin poesi under 2015 under parollen ”Heart Broken Poetry Tour”. Men det är en helt annan historia.

 

Jean Genet skriver i essän Lindansaren: ”Ha stånd och framkalla stånd.” Det är en instruktion. Anna Axfors och Ludvig Köhler skriver i en rubrik: ”Måste det lukta kött i köket?” Det är en fråga till Charlotte Perrelli. Det är och förblir kongenialt. Allt är inramat av gröna granar, helgens mest ståndaktiga symbol. Nu gör vi det tillgängligt igen, se det som en gåva: Fame Factory 010. Panacheserien och punken lever. Våga inte säga något annat, utmana inte poesin.

 

God jul, och gott nytt år.

 

Elis Burrau, Tessinparken/Försvarsmakten, dan före dan före dopparedan 2015


Fame Factory 013:

DE 66 AARSTIDER (HOME ALONE TOGETHER) – Jonas Reppel & Adrian G. Waldenstrøm

PDF, poesi, free download  


Förläggarens förord

Det börjar med att jag ser Adrian G. Waldenstrøms facebookförlag Face Forlag på Facebook. Det är min första kontakt med händelsekedjan som ska komma att leda mig till Forlaget Kadaver (numera FK ULTRA) som i sin tur ska komma att leda mig till facebookboken, eller facebooksidan, DE 666 AARSTIDER. Adrian G. Waldenstrøm ska tillsammans med Jonas Reppel presentera en ”haiku” om dagen. Så står det när jag klickar på ”about”. Tills alla årstider, det vill säga alla 666, är definierade. En liten dikt lika med en årstid och en årstids lilla själ. Att haiku står inom citationstecken är viktigt eller ärligt; redan den första årstidens rader gör klart att författarna inte ämnar följa en sorts 5-7-5 dogm, och om årstidsangivelser är närvarande är det i sin skrikande frånvaro eller i rader som innehåller ordet ”fuck”. Lyrikdogmen stångas lagom blodig, blaserat blodig. Solen, den farliga/jävliga solen, finns året runt och på Google och annars skulle vi dö. Likväl är det just haikus som slungas ut i flödet eftersom författarna säger det och författarna ljuger aldrig.

Vad jag först såg framför mig, något fördomsfullt, var att sidan skulle utvecklas till ett satanistiskt ironiskt och/eller ironiskt satanistiskt projekt. Kanske eftersom jag förknippat Adrian G. Waldenstrøms internetpersona med en sorts fäbless för plojig djävulstro. Men jag gillade sidan, ett uttryck vars dubbla betydelse blivit löjligt allmängiltig. Jag ville se vad som hände, och ganska snabbt etablerades ett sorgligt, nästan tragiskt tema. Det är verkligen vackert naiva, ibland i princip (underbart) patetiska (bästa sortens svidande patetik) lyrik som växer fram. Ord som är rädda för döden. Små och darrande eller störigt trallande. Det är samma jag, men jaget har ett dubbelt ansikte. Jaget har två språk, tre språk. Ömsom versalt ömsom gement skrivs en elegi över livet, depressionen och manligheten fram. Inte ett öga är torrt. Det är också roligt. Dessa årstider förgyller min dag, som man säger. Förgyller och förstör med en slumpmässig frekvens. Eller ingenting är slumpmässigt, kontexten är helt sjuk. 

Jonas Reppel kontaktar mig i chatten. Han kontaktar mig eftersom jag är en av två förläggare på facebookförlaget Fame Factory (det var en omedveten hommage att vi valde att dela initialer med förlaget som startade händelsekedjan i detta förord). Vi kommer överens om att Adrian G. Waldenstrøm och Jonas Reppel ska göra ett urval. De är författarna och författarna ljuger aldrig, till skillnad från redaktörerna. Det skrevs aldrig 666 årstider, vad jag kan se på sidan skrevs det 110. Av dessa väljs 66 ut, varsamt. Två placeras på varje vit sida. Ett citat av H.C. Andersen adderas (ett citat lika satanistiskt som ironiskt?), plus en obehaglig och hjärtslitande alternativ titel: (HOME ALONE TOGETHER). Boken stämplas med oturssiffran 13 och ges ut på Fame Factory.

För mig kretsar urvalet kring misslyckad, panisk likgiltighet som brutalt fint sorgearbete. Att desperat fylla dikten av ”bla bla bla” och skicka sms till sin döda vän när man ligger i badet. Vad är människan, eller männen bra för? Nu pratar jag inte om norska eller danska män utan generellt. Av dessa 66 årstider att döma: de runkar och gråter och är inne på internet. För att sedan dö.   


Elis Burrau, Stockholm 4/2-16


Fame Factory 016: 

Polly

av Clara Olausson

pdf, poesi

free download

Förläggarens förord

Jag chattar med Clara Olausson. Hon bor i Göteborg. Vi känner inte varandra utanför chatten. Hon skickar 'Polly'. Jag tror hon skrivit dikterna under loppet av en natt. Det handlar såklart om kärlek, socker och karisma. Att sukta en sorts maktlöshet? Men ändå inte. Det handlar om en alldeles speciell energi. Det handlar om fans, förstår du? Fankultur och tvåsamhet. Vi skriver som ett skämt att Fame Factory ger ut sviten enbart på grund av sympati för författarens brustna hjärta. Det är lanseringen. Vi har en PR-byrå, anställd. Det är naturligtvis inte sant. Clara Olausson är Göteborgs Mira Gonzalez. Eller Gaby Bess (jag tänker på 'Alone with Other People' när jag läser). Hon arbetar ibland iklädd kanindräkt, men inte på Liseberg. Hon får barn i en gympasal att dansa och/eller röra på sig. Jag tror det i alla fall. Jag undrar hur det ser ut. Jag gråter och skrattar när jag läser 'Polly', mentalt. Det handlar om spöken och ljus. Jag känner verkligen igen mig och verkligen inte, det är den dumpades lilla katekes. Det är sublimt. Det kostar ingenting. Clara Olausson är ett stort fan av döden, som koncept. Kärleken och döden och arenarocken. Man kan drömma om döden och vilja bli skedad samtidigt, motsättningen är falsk. Man kan vilja bli skedad till döds. Förstår du? Det lakoniska glittrar lite hela tiden när hon skriver:

”om jag dör så dör du

eller hur

jag vill att du ska komma på min begravning

men det är okej

om du har en jättebra anledning att

vara frånvarande”

Elis Burrau, Södersjukhuset, 6 maj 2016

Client

Fame Factory