Karismasamhället – en roman

Jag vill vattna ur mitt persongalleri, jag älskar det jag äger, och humor. Trä plastpåsen över huvudet som en nervös akt av koncentrerad vördnad. Det här måste få bli tråkigt.

Karismasamhället – en roman (Albert Bonniers Förlag)

(Innehåll: Dedikationer. Prolog. 3 Delar: 1. Må din skugga vara söt, 2. Han har ett jättesnyggt ansikte, 3. En liten fattig förvandling)

Form: Sara R. Acedo. Teckning: Eugene Sundelius von Rosen (villa, 2017)

Releasefest, Rönnells Antikvariat, 18/1-18

”… sådär förvanskat som det blir när barn uttalar saker.”

– Sylvia Plath, Sylvia Plaths dagböcker

***

Alla ville vara som Sasha och det kändes ängsligt, men även lite fint. Jag kunde inte låta bli att urvattna hans replik, den som löd ungefär: ”Du är ett litet djur.” När man gick runt och viskade mantrat i munnen uppstod lite salighet och lite salighet är väl alltid bättre än noll.

***

"Denna konflikt mellan det ytliga och det intima – den ytliga intimiteten, den intima ytligheten – är faktiskt snudd på hypnotisk." – Jonas Thente, DN

"Vad menas, varthän ska detta barka; är det surrealism eller automatisk skrift eller nonsens eller stream of consciousness eller nonsens? Dada eller situationism eller patafysik? Cut up?" – Nina Lekander, Expressen

"Men det är, för att återvända till Didion, ett barns föreställningar om konceptkonst, liksom om litteratur." – Mikaela Blomqvist, GP

"Karismasamhället – en roman tillsätter verkligen bubblor till vatten, gör fest av ord, och hjälper samtidigt att hålla möglet borta." – Barbro Westling, Aftonbladet

"Men det handlar varken om en utvecklingsroman eller en desillusionsroman. Det är snarare ett slags meta-ironiskt textarbete, där själva förutsättningarna för bruket av ironi kartläggs och undermineras. Gränsen mellan ironi och allvar osäkras, och egentligen tycks i princip alla gränser satta i gungning, mellan liv och konst, verklighet och fiktion, högt och lågt, för att inte tala om mellan olika konstarter och medier." – Magnus Persson, SvD

"Om den kan rekommenderas? Det klichéartade svaret: du kommer att hata eller älska den." – Vesna Prekopic, Sydsvenskan

"Här cirkulerar det mesta kring skrivandet, positionering och funderingar på vad nästa steg borde bli." – Hanna Jedvik, SR, Kulturnytt

"Om Elis Burrau vore en fotbollsspelare hade han ställt sig i målet, och i stället för att rädda bollarna hade han applåderat motståndarnas snygga skott." – Bernur

"Det händer ganska ofta att jag känner tacksamhet för det faktum att jag inte längre är ung, och sällan har jag känt det så intensivt som under läsningen av Elis Burraus Karismasamhället." – någon bakom betalvägg, Avesta tidning

"Och det är så jag läser denna experimentroman som kräver en hel del uttolkning av läsaren för att bli riktigt meningsfull. Personerna i den gör återkommande, och ofta lite desperata, försök att skapa ringar på vattnet, att frambringa karisma." – Jimmy Vulovic, Borås Tidning

"Ska sanningen fram har jag inte känt mig så här utanför sedan jag gick på gymnasiet." — Uppsala Nya Tidning

"den handlar ju typ om ingenting så hur kan det vara en bok! saker den inte handlar om: 1800-talssamhället i england, kungar och grisar, glasblåsning, snabbnudlar och sandpapper. ungdomar alltså! det känns som alla nuförtiden ska skriva böcker och poesi, och alla de böckerna handlar om sånt man inte förstår, som rock n’ roll. elias har gjort rocken konstig! millennials have ruined the book industry." – Django Lorentzson

"Det vi ser är till stora delar en språklig grimas som ofta ändrar form och för en stund kan roa, men som med alla garderingar snarare blir ett lås än någon öppning. Sådana begränsningar kunde räcka till för att stjälpa många berättelser, men hindrar mig nu inte från att uppskatta det driv Burrau laddar in i sin textmaskin – på sätt och vis blir invändningarna i slutändan här en levande del av själva läsupplevelsen." – Henrik Jansson, HBL

"Jag tycker mycket om det stillastående i berättelsen." – Sandra Beijer

"Alltså: det är en nollpunktens existens, en fragmentarisk intighet som illustreras, där formuleringen är allt... Det finns inget egentligt berättande, ingen framåtrörelse, istället består boken av kompakta stycken med korta episoder och tvära språkligheter. Prosan är vild, krängig, burdus – och förtjänstfullt befriad från realismens bojor... Konsten har bara en uppgift som fernissa. Att synas och höras är av största vikt och bokens karaktärer är helt upptagna med att se sig själva. Det är fullkomligt odrägligt." – Andreas Holmström, Ny tid

"Barnen spelar Scooby-Doo och jag läser och sätter post-it-lappar på nästan varje sida i Elis Burraus Karismasamhället. Jag ger den boken sex av fem möjliga poäng." – Linda Skugge